även om jag inte vill så tillhör mitt hjärta alltid dig /din förevigt
flippade totalt, har slagits, skrikit, suttit i polisförhör misstänkt för hemfridsbrott, druckit alldeles för mycket och bränt flera tusen på kläder. är så långt nere på botten nu så jag börjar undra om man ens kommer nå längre ner. han drar ner mig så djupt, så djupt så djupt att jag inte ens ser en väg upp. och ändå står jag kvar. inte för att jag vill eller borde utan för att jag måste. han kanske drar ner mig men han drar ner sig själv lika jävla mycket. men han vet och jag vet att jag på något vis alltid hittar en väg upp och drar upp honom med mig. jag borde inte stanna men kan inte vända ryggen till och se hans liv raseras på samma sätt som han raserar mitt. jag har för mycket hjärta för det även om jag önskar att han en dag skulle kunna göra mig så illa, såra mig så fruktansvärt att jag aldrig skulle vilja se han igen. det skulle bli lättare för mig då, om jag har en anledning till att gå.
