det tog allt för många år för mig att äntligen bli fri men jag är lyckligare nu
han förstörde mig, förstörde mig på ett sätt som jag inte förklara. på ett otroligt grymt och elakt vis valde han att förstöra mig. under års tid krossade han allt inom mig. och nu är jag här, kall hela vägen in i själen, fylld av hat och utan tro på mänskligheten. jag är nästintill död på insidan och allt tack vare honom. jag har slagit av helt. med ett temperament från helvetet och en stubin mindre än hans lilla kuk så krävs det inte mycket innan jag slår sönder hela stan. och det lilla som finns kvar, det lilla som jag fortfarande tror på och älskar, det håller jag högt och heligt, skulle mörda och gå genom eld för att få behålla det lilla som håller mig vid liv. men jag känner mig så elak varje gång du kollar på mig och jag vänder bort huvudet. jag känner mig så hemsk varje gång du säger att jag är vacker och jag väljer att inte svara. varje gång du ringer och jag inte orkar prata. jag är så rädd för att bli sårad igen och tror helt säkert att alla män i denna värld är samma som han. att varje kille som kommer in i mitt liv kommer trampa sönder det allra värdefullaste ja har-livet. men du gör ju inte det, du älskar ju bara mig. jag vet att det gör ont i dig för det är så svårt att förstå, fast att jag förklarar. och jag kan inte göra mer än att förklara, berätta om livet jag levde, om vad som hände med mig under tiden och efter och hur jag mår nu. jag kan inte göra annat än att be och hoppas och önska att du nånstans där inne förstår lite och att du väljer att stanna i hopp om att jag kommer bli bättre. att jag inte alltid kommer vara så iskall, att du kanske kan värma mig. och vet du, jag kommer inte vara så här kall förevigt. du har bevisat för mig att alla inte är så som han är. så jag kommer nog bli bra igen om du bara ger mig tid och kärlek för att kunna läka ordentligt. om du bara tar hand om mig nu så lovar jag att ge dig hela mig varje dag för resten av mitt liv.
jag har sökt den värme,
den värmen som man får när nån är hemma
och inte bara plötsligt går sin väg
och varken säger vart han ska och vad han gör.
den är väntan som fördärvar och förstör.
jag har vakat många nätter och förhandlat med mig själv.
det tog allt för många år för mig att äntligen bli fri och
det har slitit mig itu men jag är lyckligare nu
jag kunde dö för dig, nu är du död för mig
så jag slutade bry mig en dag. lite som att jag vaknade en morgon och tänkte fuck this. jag slutade bry mig om folk, om deras tankar och åsikter. slutade bry mig om vad människor tycker om mig och jag slutade bry mig om dig. jag tror att de var du som fick mig att sluta bry mig om allt. jag vet att du trasade sönder hela insidan på mig, tro mig, de känns än idag. jag flyttade och varje dag är jag rädd att du kommer och knackar på dörren. jag vet att du inte vet vart ja bor men jag vet också att du kan få reda på det om du vill. och varje dag undrar jag när du kommer stå här utanför. kommer det vara idag? imorgon? nästa vecka? kommer du komma för att berätta att du älskar mig? eller kommer du komma hit på fyllan för att skrika hur mycket du hatar mig, hur mycket du önskar att ja kunde dö?
jag vet att dagen du får reda på vart ja bor, den dagen kommer allt det jag lämnade fortsätta där det slutade. alla tårar, skrik, hot och slag. jag önskar så att du bara kunde låta mig vara, gå vidare med ditt liv och inse att jag gått vidare med mitt för länge sen. varje dag har varit en kamp men jag tänker inte sluta slåss för att komma dit jag vill. du förstörde mig , bröt ner mig, trasade sönder hela mitt liv och allt det jag byggt upp stampade du på. och idag sitter ja här, i en lägenhet långt bort från dig. inte för att ja tror att de skulle hindra dig. jag som är den sista människan i hela världen som någonsin skulle låta någon köra över mig, jag som är den sista människan som någonsin skulle vara rädd för en annan människa, jag fick flytta för att komma bort från dig, klippa varje tråd som kunde leda dig till mig och sitter ändå här och är rädd för den dagen du knackar på min dörr. det kommer ta lååång tid innan jag kommer kunna lita på en människa igen. det kommer ta lång tid innan jag kan ge bort mitt hjärta och mitt ringfinger till någon annan man. men den dagen jag vågar göra det, så hoppas jag att jag ger bort de till någon som förtjänar det.
if i ever felt like home to you, it was because you were safe with me. i want you to know that most of all
största idioten jag någonsin träffat och nu när jag inte har dig längre så kan jag inte låta bli att sakna dig, min älskade idiot. du var liksom min människa, du är min människa. kan man säga så? min människa? du är det iallafall. du har gjort mig så illa, så fruktansvärt illa. vi har slagit sönder lägenheter, kastat glas efter varandra, suttit i förhör, rättegångar, vi grät ihop, skrek hemska sårande ord och slogs men jag väljer att inte minnas allt det. jag minns alla skratt, alla nätter vi sovit bredvid varandra. du med din arm runt mig och jag med mitt huvud på din bröstkorg. jag minns alla hemligheter vi delat, alla de timmar vi pratat om livet. jag minns lyckan över att vi blev en familj när vi hämtade hem våran fina hund och våra efternamn stod bredvid varandra på våran ytterdörr. jag minns alla gånger du slogs för mig, alla gånger jag slogs för dig. alla människor vi hatade tillsammans. jag minns ditt leende första gången din mamma sa att hon älskar mig och jag minns hennes leende första gången hon hörde oss säga 'jag älskar' dig till varandra. även om du gjort mig så illa så väljer jag att inte tänka på det för vi hade så hemskt roligt så det väger liksom upp allt det onda, allt det dåliga. jag älskar dig så mycket så att det gör ont. du är den finaste idiot jag nånsin haft i mitt liv och tanken på att någon annan sover i våran säng nu, att någon annan gosar med våran hund, det gör så ont. jag kommer alltid älska dig och det kommer ta tid att vänja mig vid att hon ser dig som sin människa också även om du aldrig kommer bli hennes. du tillhör mig och jag tillhör dig min finaste idiot.
mitt hjärta kommer alltid slå lite för dig
så från ingenstans, vart ja kär i någon annan och nu vill du ha mig men ja vill inte ha dig för jag har någon annan nu. någon som verkligen vill vara med mig i med och motvind. som får mig att skratta, alltid. som berättar hur fin ja är flera gånger om dagen. som håller min hand fast att vi är bland folk och som kramar mig hela nätterna. någon som vet att jag inte är perfekt men som ser på mig som om jag skulle vara det. och även om det skulle vara så lätt att gå tillbaka till dig, som jag alltid gjort, så gör jag det inte. för jag vet redan hur de slutar. så jag kastar mig in i något nytt, hoppas på att inte bli sårad och jag vet att du kommer hata mig ett tag nu, för att jag inte kommer tillbaka till dig men jag vet också att vi nån gång kommer kunna bli vänner igen och kanske är det värt de. att få vara lyckliga på olika håll och kunna glädjas åt varandras lycka. för du kommer hitta någon som vill vara med dig också. det lovar jag. och jag kommer alltid vara lite din, mitt hjärta kommer alltid slå lite för dig och du kommer alltid vara lite min. bästa du, jag kommer alltid att älska dig även om jag kommer älska någon annan också. du var de finaste i livet så länge och du är fortfarande något av de finaste ja har men ja måste få släppa in någon annan nu.
sommar och semester
sitter i en husvagn och hör regnet smattra mot taket. denna vecka har vi semester, precis som varje år. alltid denna vecka, alltid samma stad och samma händelser men här trivs vi, här trivs jag. det är något speciellt med att vara här, inga problem och allt som finns där hemma stänger jag av, om så bara för en vecka och det behövs. saker som skulle göra mig tokig, rör mig inte i ryggen just nu. saknar mitt hjärta där hemma men försöker att inte tänka på det, han älskar mig ändå bara ibland. men hans mamma ringer mig varje dag för nödvändiga updates och skitsnack och säger jämt saker som "ta hand om dig gumman" och "gör inget dumt" och jag blir alldeles varm i hjärtat över att hon bryr sig så mycket, min fina fina extra mamma. på söndag landar jag i verkligheten igen och jag påminns om hur nära det är till hösten och får en klump i magen. vill inte ha höst, vinter snö och kyla. vill bara ha värme, sommar, solbrända ben och korta shorts.. jag saknar mitt hjärta där hemma, kan inte låtsas som ingenting. han är de finaste för mig
/ din förevigt å så
varför gör du såhär mot mig? du berättar att du älskar mig, att du bara vill vara med mig och sen försvinner du, skiter i mig, träffar någon annan, ångrar dig och kommer tillbaka sen börjar allt om, återigen. det finns aldrig ett slut på denna eviga cirkel som aldrig tar oss nånstans. vi trampar bara runt i en ring du och jag. vi bråkar och gråter för att sedan pussas och lova varandra att det alltid kommer vara vi och sedan bråkar vi igen. jag kan inte ha det såhär. men du vet lika väl som jag vet att jag står kvar ändå. fuck it liksom, jag vill bara vara med dig. och både du och jag vet att du tillhör mig lika mycket som jag tillhör dig. att vi egentligen bara är varandras trots alla andra som kliver in och ur vårt liv så är vi varandras alltid ändå. jag älskar dig, tyvärr
även om jag inte vill så tillhör mitt hjärta alltid dig /din förevigt
flippade totalt, har slagits, skrikit, suttit i polisförhör misstänkt för hemfridsbrott, druckit alldeles för mycket och bränt flera tusen på kläder. är så långt nere på botten nu så jag börjar undra om man ens kommer nå längre ner. han drar ner mig så djupt, så djupt så djupt att jag inte ens ser en väg upp. och ändå står jag kvar. inte för att jag vill eller borde utan för att jag måste. han kanske drar ner mig men han drar ner sig själv lika jävla mycket. men han vet och jag vet att jag på något vis alltid hittar en väg upp och drar upp honom med mig. jag borde inte stanna men kan inte vända ryggen till och se hans liv raseras på samma sätt som han raserar mitt. jag har för mycket hjärta för det även om jag önskar att han en dag skulle kunna göra mig så illa, såra mig så fruktansvärt att jag aldrig skulle vilja se han igen. det skulle bli lättare för mig då, om jag har en anledning till att gå.
vuxenliv
roar mig med saker som att springa på banken, öppna sparkonton, bråka med försäkringsbolag, ringa till hyresvärdar i hopp om en lägenhet, jobba och plugga till körkort. tror jag börjar bli vuxen på riktigt nu. ansvar till tusen. behöver få flippa och överväger starkt en sista minuten för en vecka av sol och bad och goda drinkar utan massa krav och ansvar. tjatar på min vapendragare om värme, får se vad hon bestämmer sig för! håller tummarna. det här med vuxen livet är ju inte allt för roligt kan vi ju konstatera...
från skit till fint
igår var livet skit, idag känns de lite bättre. igår grät jag hela kvällen över ett sparkonto som någon väldigt nära tömt och över en vän som skaffat fel tjej och det gjorde mig ledsen för att jag inte klarar av att se honom sårad och förstörd en gång till. helst inte när jag vet att det är jag som kommer få sätta ihop bitarna av hans trasiga liv eftersom att det alltid är till mig han kommer och gråter, jag är den enda tryggheten han har och jag vill bara att han ska må bra. idag har jag bråkat lite med olika försäkringsbolag men efter många om och men så betalade dom ut pengar för misshandeln så nu har jag äntligen råd med att ta körkortet, känns rätt fint. åkte till jobbet och vart befodrad bara sådär. känns också rätt fint så imorgon börjar en intensiv utbildning där jag har tusen saker att lära mig på väldigt kort tid innan chefen åker på semester och jag tillfälligt tar över hennes plats och sedan när hon kommer hem igen så delar vi på ansvaret. livet är rätt bra idag, hoppas de håller i sig!
/ din förevigt
och inatt när vi klev in i den där varma lägenheten som var fylld med folk så kom han fram och kollade på dig, med den där blicken bara han har, kolsvarta ögon som såg rakt igenom dig och de enda han sa var gör du något för att såra henne, eller gör henne ledsen på något sätt så slår jag huvudet av dig. jag hoppas för din skull att du alltid tar hand om henne och skyddar henne från allt. och sen gick han. jag förstod ingenting men blev ändå alldeles varm i hjärtat. för att han, älskade älskade han alltid är så himla rädd om mig. den enda människa jag vet som faktiskt skulle döda för min skull. jag kollade på dig, trodde att du blev sur, jag vet ju hur du funkar. men du kollade bara på mig och sa att du lovar att alltid ta hand om mig. och vi hade roligt hela kvällen. skrattade tills solen gick upp och vi satt i en taxi på väg hem till våran älskade säng. och du råkade skalla mig så jag började blöda näsblod och jag skrattade för att allt var så komiskt och du fick panik och skrek att de inte alls var roligt och du fick jättedåligt samvete men de gjorde ingenting för jag skrattade och var så himla lycklig trots att blodet aldrig slutade rinna. tillslut la vi oss i ett kokhett bad med solen stekandes mot fönstret och där satt vi och vräkte ur oss allt de vi bär på. djupa ärliga diskussioner som fick mig att gråta och du höll om mig, gav mig en puss och torkade bort mina tårar. när klockan närmade sig tio kröp vi ner under våra fluffiga duntäcken, kramades och jag somnade i din famn. och livet kändes sådär fint och bra. precis sådär fint och bra som jag alltid vill att livet ska kännas. när vi vaknade idag, ungefär samtidigt som solen gick ner så påpekade jag hur ont i näsan jag har och så skrattade du. jag sa att de inte var roligt men kunde inte hålla mig ifrån att le ändå. vi klädde på oss och åkte till mamma för söndagsmiddag, precis som vi brukade, och allt var som de brukade fast att inget är som de brukade vara egentligen. men vi skrattade och du kollade på mig och mitt hjärta smälte, precis som det brukar göra när du kollar på mig sådär som bara du kan. och inatt sover jag själv och på ett sätt känns de alldeles fruktansvärt och sängen känns tom och kall utan dig men samtidigt ger det mig tid till att fundera, något jag inte vet om jag vill göra egentligen. fundera alltså, de leder ändå aldrig till något bra. men dom nätter du håller mig sådär nära, dom nätterna kommer jag leva på för alltid. dom nätter du inte gör det kommer jag tänka på då du brukade göra det. och jag vet att du kommer såra mig igen, göra mig sådär illa så som bara du kan men just nu lever jag för våra skratt i soluppgången, ditt leende när du pussar mig godnatt och dina armar runt min midja. även om livet inte kommer bli som vi vill så är det de jag har nu. det jag kommer leva för. drömma om och sakna. inatt saknar jag dig. imorgon natt hoppas jag att jag kan krypa ner i din famn och känna ditt hjärta slå i takt med mitt / din förevigt
älskade vänner, vila i frid
det här är folk som jag kände.
det här är folk som jag älskade.
det här är folk som ingen såg,
för dom ansågs som luffare.
det här var människor med hjärtan som du och jag.
människor som kände.
dom hörde allt va ni sa,
och ni kallades för vänner..
soulmate
igår skrek jag, skrek i flera timmar och jag minns allt vi sa så väl "jag älskar dig, nu vet du. om du inte har några planer på att stanna så ber jag dig att gå nu." även om kvällen började fint så somnade jag fem imorse, helt trasig och alldeles för full. ville skjuta mig själv imorse men de gick till sig efter några glas vin.
för många timmar sen klev världens bästa in genom dörren och vi har suttit och druckit vin, surrat om livet, skrattat och slagits. vi tog en promenad ner till hans mamma och drack ett glas vin där innan vi gick hem igen, åh min fina vän vad jag älskar dig och va glad ja blev för att du stampade in i min lägenhet idag. jag älskar dig, idag, imorgon och för all evig framtid. nu sätter ja mig under fläkten för att återigen kedjeröka innan ja kryper ner under täcket för att äntligen få sova några timmar!
i don´t wish anyone else the pain i´m going trough
the loneliest people are the kindest. the saddest people smile the brightest.
the most damaged people are the wisest.
all because they do not wish to see anyone else suffer the way they do
cancer
jag gråter aldrig inför folk längre, aldrig. men igår skrek jag rätt ut, jag grät och slogs för att livet är orättvist.
min finaste bästa vän har en tumör i ena lungan. lungcancer.
han är så ung min fina vän, han har hela livet framför sig och mitt hjärta gick sönder i tusen bitar
när han kollade på mig och sa älskling gråt inte nu men jag har en tumör i lungan men va inte orolig för jag tänker inte dö och jag tänker inte lämna dig här. det var som att marken under mina fötter bara försvann och jag föll, längre och längre ner för varje ord han sa. som att benen inte längre bar mig och jag föll ihop på backen och han satte sig bredvid mig och höll fast mig samtidigt som jag skrek. skrek att han inte får dö, att jag inte orkar utan honom, att jag älskar honom, jag skrek att livet är orättvist. och han satt där och höll fast mig samtidigt som jag slogs i ett tappert försök för att ta mig loss, men han släppte inte. och jag har aldrig haft en så jobbig ångestattack som ja hade då. kunde inte andas och kunde inte sluta gråta. har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.
det spöregnade och jag satt ute på backen och skrek, skrek och grät för att det här, det var de sista som fick hända. jag älskar ju honom, mer än något annat. och det enda jag kan tänka på är att han kanske inte kommer finnas bredvid mig hela livet som han lovat så många gånger och jag får sån panik varenda gång tanken slår mig.
efter att jag gråtit och skrikit ute i spöregnet så bar han in mig i värmen och höll om mig. alla frågade vad som hänt och han blev vansinnig för att dom inte lämnade mig ifred och jag kunde inte förstå hur han i den stunden kunde tänka mer på mig än på sig själv, det borde ju varit han som grät och skrek. inte jag.
men han satt bara där, höll om mig, pussade mig på pannan och viskade gång på gång att han inte kommer dö
medans jag hela tiden försökte fokusera på att andas. jag lyckades lugna ner mig tillslut. iallafall så pass mycket att jag såg lugn ut, jag torkade bort tårarna och försökte att inte tänka och svepte 3 öl rakt av.
då insåg jag att jag inte skulle klara av att somna själv den natten så när festen var slut så åkte jag hem till mitt fina ex för att somna i hans famn. inte egentligen för att det var där jag ville vara, jag ville egentligen inte vara nånstans alls just då men förstod att jag inte skulle kunna vara själv. jag vet att jag hade supit ihjäl mig om jag åkt hem. paniken var och är fortfarande obeskrivlig. jag är livrädd för vad som kommer hända, förmodligen mer livrädd än vad han är och det vet han. idag kom han hit med allt som behövs för att göra tacos så vi lagade det och låg i soffan och kollade på film. och busade och slogs precis sådär som vi alltid brukar göra, som att han inte alls är sjuk. vi hade matkrig och nöp varandra. bytte koder på varandras telefoner och skrattade i flera timmar. som att han inte alls är sjuk. det kändes skönt, skönt att bara vara, slippa tänka på allt hemskt och jag tror att han tyckte det var lika skönt som jag. att bara glömma allt i några timmar. men så fort han går så raseras allt igen, vill inte vara ensam. fixar det inte. panikångest, panik, panik, panik. allt kväver mig och jag vill inte mer. cancer. det är för mycket att ta in. cancer. han skulle inte få det. inte han, inte nu. cancer. livet är inte rättvist, världens finaste människa har lungcancer och jag kan inte göra nånting. jag kan inte ta bort cancern ur hans kropp. jag kan inte ta bort smärtan och jag känner mig så jävla hjälplös. som att ingenting spelar någon roll för att jag inte kan göra något. vill bara gråta hela tiden men måste vara stark. om inte för min egen skull så åtminstone för hans skull. vill inte att han ska må dåligt för att jag gör det. vill bara sitta och hålla hans hand hela tiden även om jag vet att livet inte funkar så. skithelvetesäckligajävlacancer
gråter
jag vet att jag kommer somna gråtandes inatt, om jag ens somnar. och det skrämmer livet ur mig.
jag är livrädd för vad som kommer hända, livrädd för det som redan hänt.
jag vill inte mer nu. jag vill inte. äckliga jävla liv, jag vill inte gråta mer nu.
jag är så nära på att ge upp och dessa ständiga ångestattacker kväver mig,
tar all min energi och lämnar mig helt tom, känslokall och livrädd.
jag vill inte mer nu, jag vill bara må bra.
kramas med din tröja inatt, den luktar som dig och även om vi bara är vänner nu
så kommer jag alltid älska dig obeskrivligt mycket och lukten av dig påminner om
den tiden jag somnade i din famn, lukten av dig påminner om tiden jag var lycklig.
jag är inte jag utan dig
du brukar vara tyst i timmar för att du är arg, jag tvivlar på att någon kan göra dig lika arg som jag.
jag försöker inte prata med dig för att jag hatar dig men hat är väl någon form av passion.
du är iskall, mitt fel. och lika starkt som jag vill känna din närhet, lika starkt vill jag se hela
din existens trasas sönder när du säger sådär. och du går, skriker, glasdörren går igen bakom dig
när du puttar ut mig och den är låst, jag är låst till universums största idiot.
rutan spricker lika lätt som våran relation när jag återigen underskattar min styrka.
det är ditt fel, allt är ditt fel, du borde veta när du ska sluta, som du brukar säga till mig.
hela mitt liv är slut, ditt också. ha. förlåt. ber om ursäkt nu, alldeles för sent.
fast det är inte mitt fel, inte ditt fel heller. världens fel.
vi klarar inte av att öppna ögonen och titta på vårat krigsfält, vår värld brinner upp.
vi har förstört de som står oss närmast så i ett försök att skapa någon form av skev rättvisa
så förstör vi varandra också, förstör allt vi har. vi är kapabla att döda varandra, vi är kapabla att döda för varandra och det skrämmer mig så jag flyr. och du kommer efter. vi överlever allt men inte det här.
min andra halva, jag älskar dig vackra idiot. jag är inte jag utan dig, ett tomt skal när du inte är här.
stay with me, please stay with me
Igår satt jag på mitt första möte tillsammans med min psykolog och när jag gick ut därifrån kände jag mig så lättad och jag skrattade inombords hela vägen hem och fattade inte alls varför jag inte ville gå dit i början. Psykologen är inte bara min psykolog utan är nu även min handläggare och faktiskt den första vettiga människan jag träffat inom det här sjuka svenska rättsystemet. Känns så skönt att sitta i ett möte och prata med någon som faktiskt lyssnar och som gör allt för att hjälpa mig. Klev ut därifrån med känslan av att jag vunnit. Att jag faktiskt haft rätt hela tiden.
Hatar svenska rättsystemet när jag under flera månader får höra att jag inte har "rätt till hjälp" och att dom inte har "möjlighet att hjälpa mig" och får sedan höra att dom visst haft möjlighet att hjälpa mig, hela jävla tiden har det funnits möjligheter, men idioterna tycker tydligen att det är bättre att säga att det inte finns möjligheter bara för att se hur allt utspelar sig. Så, hur utspelade det sig? Jag vann, in your face bitches. Trots månader av ångest osv så vann jag tillslut ändå. Ska ställa mig i lägenhetskö nu och hoppas på att väntetiden inte är allt för lång.
Vet inte om jag nämnt det här överhuvudtaget men efter ett av de jobbigaste bråken jag någonsin behövt vara med om så packade jag mina saker och flyttade. Och det senaste halvåret har jag bara försökt hålla huvudet högt och komma på en lösning på allt. Jag har tak över huvudet såklart men det är inte såhär jag vill ha det. Vem jag flyttade ifrån har ingen betydelse, det kan ha varit ett ex, en vän eller en förälder. Orkar inte förklara närmare men det är det jobbigaste beslut jag behövt ta. Och för första gången på flera månader så känns det som att allt kommer bli bra ändå. På måndag åker jag iväg med min älskade pappa, några vänner till oss och mitt ex på en veckas semester. Efter det ska jag tillbaka till psykologen, jag ska boka tid till en läkare för att få atarax utskrivet för att se om de hjälper mig att somna på kvällarna och jag ska fortsätta söka jobb och lämna in massa viktiga papper. Men först en veckas semester som jag verkligen behöver. Och jag lämnar den här staden med vetskapen om att jag vann ett av de jobbigaste krigen i mitt liv.
but what if he loved me? what if we were good together...?
but what if he liked me? what if i liked him?
what if we were good together? and i know i still like him, even after all of this. and i know
that we are pretty good together even if we shouldn´t be. because he kind of moved on,
and i kind of trying to. it ain´t easy you know, to be friends with someone you once loved
so very very much, and actually still love but not like you used to.
and i´m trying my best to get on with my life even if it hurts with every step i take.
i know it will get better, but i also know that every day is a battle.
i´m trying to keep my head up and run as fast as i can because everytime i stop,
i feel how much i actually miss him, how much i need i him.
it´s pretty good to be friends after all, you know, at least then we get to see each other once in a while.
go out together, get drunk and laugh at each others jokes, just like the way we used to do.
i know he misses me to, i can see it in his eyes every time he leaves me.
i can hear it in his voice everytime he says he loves me.
i can feel it everytime he hugs me, because i know he doesn´t want to let go
but we both know that he have to. everything he did to me, it´s hard to forgive
but it´s hard to forget all the good things we had together too. he knows
it´s his fault that we don´t sleep in the same bed anymore. it´s his fault that he can´t
kiss me godnight tonight. and i know that he have to go to sleep knowing that every night
for the rest of his life, i love him. i really do but i can´t live my life taking shit from anyone else.
and who knows, maybe one day we will be perfect together.
but it´s so hard loving someone so much when you know you can´t be together right know.
it´s so hard knowing that he loves me just as much as i love him, and i´m so angry at him.
why did he have to fuck everything up? we were awesome together
life just don´t make sense
Sitter här mitt i natten med världens jävla energi. Bra att energin dyker upp mitt i natten liksom, när alla andra sover. Lätt att få utlopp för skiten då va? Skulle lätt kunna storstäda lägenheten, dra en springtur genom hela stan eller vafan som helst men nej, jag får snällt sitta här och rulla tummarna liksom. Har jag tur kanske jag har kvar lite energi imorgon när jag vaknar. Har nämligen tusen saker att göra. Men tills jag somnar tänker jag sitta här
och försöka klura ut vad jag ska göra med mitt liv.
Till hösten börjar jag iallafall om.
Things to do innan vintern är här:
*Jag ska börja lchf:a på riktigt igen. Jag mår så jävla mycket bättre utan allt detta jävla fett.
*Jag måste försöka börja träna.
*Försöka dra ner litegrann på festandet.
*Söka jobb.
*Kirra en ny jävla lägenhet.
Hur svårt kan det va liksom? dieten och träningen kan jag börja med när som helst, men väljer att börja till hösten,
planen är att allt ska bli en ny start och jag behöver något att se fram emot eftersom att höst nästan är det värsta jag vet. Så träning och ändrad kost är nog det jag behöver i höstmörkret. En lägenhet kan jag inte fixa förrän jag får ett extra jobb och jobb är tamefan inte det lättaste att få. Men jag kämpar på. Ingenting är omöjligt!
Sitter och kikar på hundvalpar också, är sååå sugen. Men en valp får vänta tills jag har nya lägenheten och tills att jag känner att jag verkligen har tid för en liten valp.
Sjukaste grejen i måndags förresten! Var ut med min vapendragare och innan kvällen var slut stod jag tillsammans med världens värsta fiende i hennes kök och skålade och skrattade. Samma brud som för nån månad sen misshandlade mig. Livet är rätt sjukt ändå va? Hur fiender kan bli vänner och vänner kan bli främlingar.
Life just don´t make sense. Men lika glad för det är jag. Om allting bara går som jag vill till hösten och vintern så kan det här året, trots all skit, bli det bästa på länge. Nu håller vi tummarna för mig!
and i don´t think i will make it without you so just promise me you´ll never leave me
Det har varit några hektiska, jobbiga dagar den senaste veckan. Jobbiga dagar som även varit fyllda med glädje och skratt. Har spenderat alla kvällar i ett öltält i stan tillsammans med massa fina människor.
Jag har träffat människor jag inte träffat på många år, jag har skrattat tills att jag tappat andan
men jag har haft en fruktansvärt jobbig förkylning också som äntligen börjar släppa lite.
Inatt blev det kaos däremot, har legat på toalettgolvet i fosterställning hela natten och gråtit
skrikit av smärta och pissat rent blod. Blev ett besök på akuten idag och efter många timmars
väntande och gråtande så fick jag antibiotika utskrivet och sen blev jag hemskickad.
Så klart så håller njurarna på att ge upp nu och förmodligen pågrund av mitt kraftiga alkoholintag.
Fick mig en liten tankeställare idag att mitt sätt att leva på kanske inte är det bästa för mig själv.
Tydligen så räckte inte tankeställaren eftersom att jag åkte hem från akuten och öppnade en öl på
en gång och fortsatte festen. Halvsmart gjort med tanke på att alkohol slår ut antibiotikan och därför
lär jag bara bli värre nu. Hann iallafall hälla i mig tio glas vin och några cider innan jag åkte in till stan
och fick lite ångest när jag insåg att jag inte ens var full då jag i vanliga fall skulle ha blivit bra full på
all den där alkoholen. Börjar förstå att jag supit sönder mig själv totalt men försöker ignorera
det så gott det går. Vill inte inse, inte än. Tragiskt, jag vet.
Sprang även in i världens finaste pojke ikväll, min fina bästa vän genom allt trots att vi
bråkade lite för några veckor sen, vi håller ihop genom allt ändå. Men vi har inte haft
tid att ses sen vi stod mitt i stan 9 på morgonen och skrek på varandra och
när jag såg honom idag så brast det totalt och tårarna sprutade. Något
som jag aldrig i vanliga fall skulle göra nykter men när det gäller han så bryr jag mig inte.
Blev så glad när jag såg han och har nog aldrig gråtit sådär mycket nykter nån gång förut.
Stod och kramade han i 15 minuter minst och vägrade gå därifrån.
Om det finns någon jag skulle döda för så är det han. Älskade vän.
Så det blev en ganska bra dag ändå trots att jag bara satt i öltältet max en timme innan
jag bestämde mig för att åka hem och låta njurarna och huvudet vila. Har varit vaken
i 36 timmar i sträck så nu är jag ganska körd. Släpper inte smärtan i magen snart så åker
jag in på akuten igen. Dör lite av smärtan.
