mystoryyy

det var 5 dagar sen jag uppdaterade bloggen. bortsett från de inlägg jag skrev för nån timme sen.
de har hänt mycket dom här 5 dagarna. mycket bra, och mycket dåligt.
jag hinner liksom inte med mig själv och medans människor dör en efter en i min närhet
så försöker jag leva mitt liv och jag försöker ha kul. jag har alltid varit den starka. hon
som hjälper alla andra. att jag gråter mig själv till sömns har ingen betydelse.
det är smällar jag kan ta. varför? jag är van.
jag är uppväxt med en alkoholist & knarkare. jag är uppväxt med destruktiva förhållanden,
blod tårar och skrik. det var min vardag för nåt år sen. och det är min vardag idag.
skillnaden är att förut var pappa anledningen till allt. idag är det mina vänner.
mina vänner som knarkar super och slåss. jag tänker inte neka eller dölja att jag dricker.
för det gör jag. ganska ofta också. men jag har inga som helst problem med alkohol
och jag kan hantera mig själv på fyllan och jag står för allt jag gjort med alkohol i blodet.
jag försöker hela tiden vara äldre än jag är. men jag är uppväxt så.
när jag var ett litet barn fick jag ta hand om alla andra. och det gör jag än idag.
jag har alltid skyndat på allt så förbannat mycket och nu sitter jag här
och har redan gjort allt de roliga som händer nu egentligen. jag har redan testat allt
och de alla andra tycker är roligt tycker inte jag är roligt. inte längre. jag har redan tröttnat
innan andra ens börjat. jag är alldeles för impulsiv och har alldeles för bråttom med allt.
min första tatuering gjordes direkt efter att jag bestämde mig för vart och vad.
jag ångrar mig inte men jag önskar att jag inte har så bråttom med allt hela tiden.
och nu dör alla, jag vet inte varför men alla runt om mig dör.
de känns så konstigt. vem dör nästa gång? jag vill inte tänka så men de är svårt att låta
bli när vänner dör hela tiden nu. för 4 månader sen dog ♥ och jag har fortfarande inte förstått
att han är borta. och snart blir de din begravning, nästa begravning. jag vet inte om jag pallar.
helst skulle jag vilja sitta på din plats nere vid vattnet varenda dag och bara tänka.
det kan jag inte för att jag har ett liv att leva. som kan ta slut vilken dag som helst.
kanske imorgon, kanske nästa vecka. kanske om 60 år. you never know och därför
måste jag bearbeta all smärta för att kunna gå vidare hur svårt det än är.

det var två månader sen du dog, två månader men de känns som igår...
idag krockade en av mina bästa vänner/föredetta låtsasmamma med sin bil
och totalkvaddade den, hon klarade sig med en spricka i revbenet.
igår när jag gick och la mig VISSTE jag att nånting skulle hända idag.
jag hade rätt.

jag tror att en del av mig vill att du ska komma tillbaka, att allt ska vara precis som vanligt.
varför? kanske för att jag saknar att höra din röst, kanske för att jag saknar att
somna i din famn, kanske för att jag saknar att du alltid fick mig på bra humör
hur arg och ledsen jag än var, kanske en kombination av allt dedär.
men samtidigt vet jag att om vi skulle gå tillbaka till the way it used to be
skulle de inte ta lång tid innan jag skulle bli sårad igen.
eller hur? jag känner dig så jävla bra, vi pratade konstant förut och då
lär man känna varandra ganska snabbt. jag vet hur jävla förvirrad du
är just nu, och vad hon gjort mot dig.
tyvärr.
äh, hoppas du nån dag inser vilken fitta hon är,
så du lämnar henne. inte för att komma tillbaka till mig igen,
det är inte därför jag vill att du ska lämna henne.
jag vill bara att du ska vara lycklig,
det är de enda jag vill, hoppas du inser det,
nån gång.