mystoryyy

kommer somna gråtandes inatt, om jag ens somnar. i rent hat, ren frustration så har jag storstädat hela lägenheten, skrubbat varenda yta, legat på golvet och torkat varenda list. VÅRAN jävla lägenhet. att städa kändes förståndigare än att slå sönder allt. jag hoppas du har roligt inatt, vart du än är, vilka tjejer du än är med. "vi måste kunna lita på varandra, att tala sanning är att visa respekt för den andre". yeah right. tur att en av oss är ärlig iallafall. helvetes jävla skit. vem ska bli ledsen och sårad om inte jag? jag älskar dig och varje dag tvekar jag på om du verkligen älskar mig.

ibland känner jag mig så otillräcklig och ouppskattad. känns som att ingenting jag gör uppskattas. trots att jag går i skolan varje dag och jobbar flera dagar i veckan så hinner jag ändå laga mat, diska, tvätta och städa varje dag. hade det inte varit för honom så hade jag inte heller lagat mat varje dag då jag aldrig äter varje dag när jag är själv. jag hade inte brytt mig om att diska och städa lika ofta eftersom att den enda som drabbas är jag. men nu är vi två, vi lever ett liv ihop. jag har någon annan att anpassa mig efter, jag kan inte längre göra som jag vill utan att ta hänsyn till någon annan. jag önskar bara att han ibland kunde tänka på samma sätt och respektera mig på samma sätt som jag alltid respekterar honom. nu resulterar hans beteende istället i att jag mest går runt och är sur för att jag kommer hem och lagar maten och han kommer inte hem den tid han sagt vilket gör att maten blir kall och jag blir grinig. nog för att vi båda visste att det skulle bli svårt att leva ihop så trodde jag inte att det skulle bli så här svårt. jag känner mig mest sårad, ouppskattad och bortglömd. det påminner mycket om att leva ihop med en missbrukare vilket jag gjort i många år. att känna att man kämpar ensam är det värsta som finns. idag är jag tacksam över att jag har kvar min lägenhet även om vi bor i hans. men jag vill inte säga hejdå heller, jag älskar ju honom och vill inget annat än att få detta att funka. jag är tillbaks i mina gamla vanor. ett medberoende beteende är svårt att kliva ur, även om beroendet denna gång kommer i en annan form.

känslan av att få somna bredvid någon man älskar och vakna av att han pussar mig på pannan är obeskrivlig och precis så vill jag vakna varje morgon för resten av mitt liv. bredvid honom i hans fina lägenhet som nu är våran lägenhet. det är ovant och nytt för mig och mycket jag helt plötsligt behöver tänka på. jag kan inte längre komma och gå som jag vill, jag har en annan människa att tänka på också. jag kan inte göra vad jag vill när jag vill. nu gör vi allt tillsammans och det är svårt att vänja sig men jag gör mitt allra bästa för det är precis såhär jag vill ha det. vi tillsammans

idag presenterade han mig för första gången som hans flickvän. flickvän. hans flickvän. jag var inte beredd alls på dom orden men jag vart glad. glad över att han ser mig som hans tjej. bara hans. vet inte alls vad jag vill och allt känns fortfarande nytt och konstigt. även om det egentligen inte är nytt, vi har ju stått här förut men aldrig så här. det är första gången vi tillsammans är villiga att satsa allt, ge allt, riva varandras murar och kämpa för att få oss att funka. det gör mig glad men rädd. rädd att bli ensam igen, rädd att bli sårad. men jag gör allt jag kan för oss så länge han gör det också.

Ena stunden önskar jag mig sammanhang, trygghet, planer och framtid. Andra längtar jag efter kaos,
ensamhet, distans och oberoende.
Jag är redan trasig men det syns inte,
du vet inte.

som sagt, jag visste att livets alla pusselbitar inte kan falla på plats samtidigt utan några problem. har bråkat med pojken i flera dagar och i fredags, totalt trasig på insidan så åkte jag hem till hans mamma och hennes kille för att söka tröst antar jag. och vi satt där i flera timmar, pratade om livet, skrattade så tårarna rann, pratade om honom, om oss och allt som hör till och jag fann någon sorts trygghet i att veta att dom faktiskt förstår mig. det känns så himla skönt. jag och pojken blev efter många om och men vänner igår igen men det tär på mig fortfarande. tror jag verkligen förstått hur fort man kan förlora något man älskar utan att själv ha något att säga till om. men hans mamma gav mig styrkan till att fortsätta kämpa för att få honom att förstå. hon är så himla fin hans mamma! jag vet att allt löser sig på ett eller annat sätt men ibland känns allt så fruktansvärt svårt och totalt meningslöst

ibland undrar jag om de är jag som söker mig till kaos eller om allt kaos söker sig till mig? jag kommer aldrig fram till något vettigt men jag vet att lycka i mitt liv är något som aldrig blir långvarigt. egentligen har jag ingen anledning till att inte vara lycklig just nu, jag har en fin lägenhet, ett bra jobb och en pojke som får mig att må bra, som får mig att skratta och som gör så att jag känner mig trygg. vi planerar att flytta ihop nu när pengar inte längre är något stort problem och han har redan ringt på en stor och fin trea som skulle passa oss perfekt. jag vet inte varför, men jag vet att något kommer gå fel. jag känner det på mig. något kommer gå helt åt helvete nu för det är inte möjligt att alla mina pusselbitar i livet faller samman på några veckor. det händer inte mig. fast så länge jag får somna i hans famn varje natt och vakna mes honom bredvid mig så är jag lycklig. med eller utan jobb och en stor lägenhet! jag är kär men livrädd för att erkänna..

fått sova bredvid min älsklingspojke två dagar i rad nu. inget gör mig lyckligare än att vakna bredvid honom, ingen gör mig så lycklig som han. även om jag inte vågar erkänna det, livrädd för att bli sårad och lämnad igen. men jag är lycklig nu, faktiskt. livet känns fint. hoppas det fortsätter såhär! ikväll tänker vi äta massa gott, mysa och se på film hela kvällen!

suttit på en buss i typ en evighet! vill bara hem till pojken nu, fort!!!