mystoryyy

hittade en bild på dig när du står i hallen med aluminium slagträet över axeln och luvan nerdragen över ansiktet. småskrattade lite för mig själv för det var du i ett jävla nötskal att stå sådär med aluminumslagträet i handen. är nog inte många som vill se den bilden, eller som väljer att komma ihåg dig så, men jag gör det. jag väljer att komma ihåg dig med slagträet i högsta hugg, för det var du. alla dina fel och brister var en del av dig, och jag skrattar åt att det nog inte finns många bilder som beskriver dig bättre än den där. vad du gjorde efter att den där bilden käpptes bryr jag mig inte om. jag skrattar åt att du har en penna i munnen och jag kan tänka mig kommentaren strax innan: men vafan, jag måste ju ha en cigg också. och i stället för att hämta ciggpaketet tar du första bästa sak, en penna får agera cigg.

sedan slår det mig att du är död och leendet på mina läppar försvinner. du är borta, du kommer aldrig mer stå med slagträet i handen, du finns inte längre.

får massa flashbacks när jag ser slagträet i aluminium " väger inget men kan göra mycket skada". kommer ihåg när M satt o lekte med ett sånt på fyllan och råkade slå sig själv i huvudet, hårt dessutom. jag kommer ihåg när jag vägrade släppa ut han ur lägenheten för att han skulle ut o slå på nån jävel och han hade skiten med sig. alla nätter vi sov i sängen med slagträet bredvid, "ifall att". trots att jag hatade när han använde det eller höll på o leka med skiten så gjorde den sig bra i lägenheten, och ännu bätre i hans händer, ingen vågade öppna käften då ett enda slag skulle få förödande konsekvenser på deras ansikte. dessutom kände jag mig ganska trygg med vetskapen att den alltid fanns inom räckhåll, även om den aldrig kom till användning så fanns den iallafall.

på nästa bild ser jag en snut som står o lutar sig mot dörrkarmen, eller jag ser bara ryggtavlan, bilden är knäppt bakifrån. tänker på att de flesta snutarna i den är stan vet vem jag är, inte pågrund av saker jag gjort utan saker jag blivit inblandad i, vittnat mot, bekräftat. alla gånger dom tagit mitt nummer. och alla gånger jag svarat på dolt nummer och rösten på andra sidan säger: hej jag heter **** och kommer från polisen.alla gånger jag hatat snuten, och alla gånger jag varit tacksam för att dom hann komma i tid.

ftp bitches, forever.

tänker på att min fina pappa fyller år om några dagar och jag tänker återigen på att du är borta, varför du och inte han? ni satt i samma skit, ändå var det du som fick offra ditt liv. du som hade hela livet framför dig. jag ber till nån övre makt för att han lever än, för att han ler igen. men vi båda saknar dig, alla saknar dig. fan.

if i had to choose between you and him, or between you and any other guy, i´d choose you every time

everytime i see you and my friends is with me i laugh, loud. not becuase i saw you, or because you make me smile. just because i want you to see that i´m actually happy without you. or at least i want you to believe that i´m happy. you don´t need to know that i cry myself to sleep every night, or that i hate myself for letting you go. or that wasn´t exactly what happened... i´d never stopped loving you, i still love you. but you never asked me to stay, you took me for granted. just because i´m always close doesn´t mean you should take me for granted. i got sick of all your broken promises, it hurts like hell to know that you didn´t even care when i left, after i spent soooo much time to make everything work, after i forgave you a thousand times for everything you did to hurt me. i have to stop trusting people so much, i always end up hurt and vulnerable. what´s different this time? i won´t tell anyone how hurt i really am, like i used to. this time i´m gonna smile and move on.

känns som att jag inte riktigt orkar med mitt liv just nu. eller jag gör väl inte ens de egentligen. var nog länge sen jag gjorde det men de händer alldeles för mycket nu och jag är alldeles för trött för att hänga med. vill helst sova flera dygn samtidigt som jag skulle behöva klona mig för att hinna med allt som måste göras. men jag vill inte för jag orkar inte och alla krafter i kroppen är slut och jag vet knappt vad jag heter längre och jag har vänt på dygnets alla timmar tusen gånger om och nu är min dygnsrytm helt fel på alla möjliga sätt. orkar inte göra nåt åt saken heller utan sover bara då jag är trött och då de finns möjlighet till att sova. jag vill skrika för att alla i världen ska höra att jag fått nog och för att min kropp protesterar och när jag äter så säger magen ifrån och jag får inte i mig mer mat än ett spädbarn och jag somnar gråtandes för att livslusten är borta och det tar tre timmar för mig att vakna på morgonen, innan det vet jag inte vad jag gör och är okontaktbar och är det dåligt väder så kliver jag inte ens upp för jag orkar inte gå ut när solen inte lyser för det gör mig bara ännu mer ledsen och det har jag inte tid med och jag har humörsvängningar värre än en klimakteriekossa och jag orkar inte skrika på småsaker som att jag inte hittar plattången på morgonen eller pågrund av att en nagel går av lite. och jag lyssnar på låtar som jag förbjudit mig själv att lyssna på för jag tänker alldeles för mycket och jag överreagerar och analyserar allt och jag hatar hela världen för att livet är orättvist och dör vi på lördag har allt varit i onödan för jag har inte hunnit med allt jag ska hinna med och jag får inte dö såhär, jag måste ju dö lycklig. men vi dör inte på lördag, jag har ju sagt att jag inte har tid med att dö. och jag måste dö lycklig så gubben som sa det där får minsann tänka om för jag behöver några år till innan jag kan dö. det är kaos här hemma och det speglar väl mitt innre ganska bra och egentligen bryr jag mig inte men jag blir less över att det är stökigt för det ska vara ordning och jag vill kunna se mitt svarta klinkergolv och jag vill slippa kliva på massa saker och svära för att det gör ont och jag trött på dig och jag är trött på henne för att hon hatar mig och hon känner mig inte och det går inte ihop för man kan inte hata en människa man inte känner eller? och jag mår dåligt och huvudet snurrar och jag hinner inte med mig själv och det enda jag hör är smattrandet av knapparna som trycks ner av mina fingrar och anton kristiansson som sjunger för mig tyst i bakgrunden och jag vet inte vad jag egentligen skriver och jag skiter i om nån läser allt det här eftersom att jag inte ens kommer göra det själv och jag måste sova innan jag svimmar av tankarna som exploderar i huvudet och jag svär över att du är borta och att du varit det i flera månader nu och jag somnar gråtandes även inatt för att jag inte orkar med mig själv och jag ber att det är sol imorgon så min livslust kommer tillbaka. åtminstone lite. godnatt

igår satt vi, ett helt gäng och pratade om allt möjligt. tillslut hamnade vi på rattfylleri. vilket enligt mig är bland de värsta man kan göra. du kan skada så otroligt många andra i trafiken. "lika ofta som du möter en taxibil möter du en alkoholpåverkad bilist". jag fick frågan om jag någonsin åkt med någon som kört full. svaret blev nej. hade frågan istället varit om jag någonsin åkt med någon som kört påverkad av droger hade svaret blivit ja...
jag kommer aldrig förlåta honom för det. jag kommer aldrig förlåta honom för vi var så jävla nära på att dö båda två. och det hade varit hans fel. jävla idiot. den bilresan var den värsta bilresan i mitt liv. jag höll i dörrhandtaget så hårt så att knogarna vitnade. jag skrek flera gånger att han inte skulle tappa fokus på vägen.
de roliga är att jag trodde på honom när han sa att han hade fått tabletter av läkaren som gjorde honom ofokuserad men han fick köra på dom. egentligen gick han på amfetamin, det hade jag ingen aning om. då.

the only man a girl can trust... well, fuck you
vi hade kunnat dö båda två

jag är så jävla äckligt less på dig nu. jag vill glömma dig, allt vi gjort och allt som har nåt med dig att göra. hur fan kan du göra så som du gör? kom ihåg vem som fanns där när du behövde någon att prata med, kom ihåg vem som låg bredvid dig och höll dig i handen alla nätter du inte ville sova själv. kom ihåg vem som fanns bredvid dig när alla andra vände om och drog. kom ihåg vem som alltid ställde upp. men de är slut med det nu. du får klara dig själv nu. för jag orkar inte. jag gör allt för dig, jag offrar mitt liv för dig men får bara svek och lögner tillbaka. så hejdå. jag kommer alltid älska dig och vill bara att du ska få det bra. du förtjänar det bästa. du har mitt nummer, du vet vart du hittar mig. hör av dig den dagen du är redo att offra lika mycket som jag. tills dess, ta hand om dig hjärtat

för att det är kallt och för att jag fryser så sitter jag här i min fina onepiece och dricker trocadero. jag har ju slutat dricka cola som jag nämnt tidigare. jag är förövrigt jävligt stolt över mig själv. över att jag lyckats med det. med tanke på att jag brukade hälla i mig minst en liter om dagen förut så är jag ganska glad nu över att jag slipper det. idag dricker jag bara kolsyrat vatten. och ibland, om det är helg eller annat speciellt tillfälle så dricker jag trocadero eller fanta. inte för att jag behöver dricka det längre, eller för att jag måste. utan för att jag vill. för att jag själv bestämmer vad jag ska och inte ska dricka. jag har förresten blivit nyttig nu, veckan uppe hos min bästa vän var ett undantag såklart. men jag äter inte onyttiga saker längre. tillexempel chips. var jätte länge sen jag åt det. och ärligt så tycker jag inte ens att de är gott längre, eller jo lite. men inte så gott som det brukade vara. jag har blivit tråkig och nyttig. jag har alltid tyckt att människor som inte kan unna sig att äta chips en kväll, eller dricka en liter cola bara för att dom känner för det är tråkiga. jag tycker det fortfarande. det innebär att jag blivit tråkig. fast nu vill jag vara tråkig, just nu gillar jag att vara lite tråkig. bara för att jag vet att om jag är tråkig tillräckligt mycket och länge så kommer jag vara sådär smal som jag var förra sommarn. när du och jag låg på gräsmattan och räknade stjärnor, remember? så smal ska jag bli igen. även om jag inte har blivit tjock nu, så är jag ändå inte så smal som jag var då. och helt plötsligt handlar det här inlägget om trocadero, cola och tråkiga människor. det är inte mitt fel. det bara blev så.

jag lyssnar på depp musik. varför? för att det är kallt, för att klockan just nu är 02.25. och jag kommer sova själv inatt. jag vill inte sova själv inatt och det blir ännu jobbigare när jag vet att jag egentligen skulle kunna sova bredvid en söt pojke som inte vill något annat just nu än att jag ska sova hos honom. men jag tar mig inte dit, och han tar sig inte hit. och därför får vi sova själva inatt. och det suger. för min säng är så stor och tom när jag sover själv. och det finns ingen att hålla om då jag vaknar panikslagen efter en hemsk dröm. och det finns ingen att mysa med när solens strålar tränger in genom fönstret och värmer våra redan varma kroppar. inatt kommer bli en jobbig natt, jag kommer ligga vaken och tänka på mitt liv och försöka sortera det. trots att jag försökt tusen gånger och jag vet redan nu att det är totalt meningslöst eftersom att det ändå bara slutar med ett kaos som är värre än innan jag började och jag kommer trassla in mig i mina egna tankar och gråta för att jag inte får nån ordning på mitt liv. men jag är ung och dum och har massor med tid på mig att ordna mitt liv.

och egentligen borde jag vara glad och lycklig. det är sommar snart och solen lyser för det mesta. det börjar bli varmt och snart är det juni. i juni händer det massa roliga saker. det händer massa roliga saker under hela sommaren, och har jag tur så flyttar jag också. mitt liv skulle bli bättre om jag flyttar, inte bort från den här stan. bara till en annan lägenhet. till en bättre lägenhet i ett bättre område.

och det tog bra mycket längre att skriva dehär inlägget än vad jag trodde att de skulle göra. kan bero på att jag började prata med x mitt i allt och glömde liksom bort att jag var mitt uppe i att skriva ett döviktigt inlägg. typ. x får mig alltid på bra humör. speciellt när vi camar och han gör tummen upp åt allt han säger och lipar varannan sekund ungefär. det gör mig glad av nån anledning. att han är sig själv alltså, och att han är söt när han lipar. det får mig att börja skratta trots att jag är jätteledsen och förbannad. jag gillar människor som kan få mig att skratta hur dåligt jag än mår. jag gillar människor som är ärliga också. som säger vad dom tycker vad det än gäller.

nu tänker jag sova, eller jag tänker lägga mig i min jätte stora och kalla säng o lyssna på musik och skapa ett litet kaos i min hjärna. som vanligt. om solen lyser imorgon kommer jag förmodligen vara jätteglad och älska mitt liv igen. men låt mig bara hata det nu ett litet tag. bara till solen går upp igen.

mitt för tillfället ljusbruna hår är nästan alltid lockigt. eller mer vågigt.
dels för att mitt hår slits mer på vänster sida än på höger,
så jag har börjat sova med flätor nu. och dels för att jag gillar när det är lite lockigt.
det ser så tråkigt ut annars och jag har alltid varit skräckslagen för att känna mig tråkig.
jag är en sån som lägger ut 500 kronor på en foundation som faktiskt funkar,
och som betalar 800 kronor för ett shampoo och ett balsam som inte sliter på håret.
jag vet att det är sinnesrubbat för nån som lever på sitt studiebidrag men jag får
prioritera. jag vill att mitt hår ska glänsa sådär fint som i alla reklamer för olika
hårprodukter, och jag vill att min hy ska vara helt slät och fin.

jag kan gråta en halvtimme på morgonen när jag vaknar för att jag inte vill kliva upp
och eftersom att jag snoozar minst en timme innan det kan ni kanske förstå att mina väckarklockor ringer väldigt tidigt på morgonen. inte min väckarklocka, utan mina väckarklockor. jag är även världens mest svårväckta människa och jag skulle nog kunna
sova mig igenom det mesta. vilket innebär att jag kommer sent 9 av 10 dagar.
fast inte om det faktiskt är något viktigt jag måste komma i tid till. då vaknar jag alltid i tid.

jag är en sån som inte har några problem alls med att lära känna nya människor.
men när det kommer till att släppa in en annan person in i mitt liv
och berätta saker för någon, tillexempel mitt förflutna och min trasiga uppväxt
så backar jag nästan alltid. inte för att jag vill backa, men bara tanken på att bli
sårad och lämnad själv igen ger mig rysningar i hela kroppen.
jag växte upp med att aldrig lita på någon annan än mig själv, och de få människor
jag vågat släppa in och som ännu inte sårat mig är människor som fortfarande finns
kvar i mitt liv. som jag aldrig någonsin kommer släppa. det är de människorna som får mig att fortsätta kämpa.

samma sak med kärlek och pojkar. jag har lätt för att tycka om någon, men svårt för att bli kär.
dels för att jag vet att det är sällan de slutar som jag vill att det ska, och om jag får känslor för någon slutar det alltid med att jag blir sårad och gråter varje kväll. men jag älskar att vara sådär lyckligt nykär. när allt funkar som det ska och jag svävar på moln för att pojken jag älskar, älskar mig.

jag hatar att sova själv, eller att somna ensam. för när jag ligger i min säng så snurrar alltid
tankarna och jag hatar att tänka för mycket för då överanalyserar jag alltid allt.
resultatet blir då att jag blir ledsen av tusen olika anledningar.
fast nu har jag vant mig. vid att sova själv alltså. det är inte lika jobbigt som det var förut.

jag älskar mina bröder mer än nånting annat. dom två är de människor jag skulle offra
mitt eget liv för. jag skulle göra vad som helst för dom två busungarna så länge dom har det bra och får en bra uppväxt. jag skulle aldrig förlåta mig själv om nånting hände nån av dom.
jag har alltid och kommer alltid skydda dom mot allt dom behöver skyddas ifrån.
och jag är glad över att dom inte fick den uppväxt jag fick.

en dag då jag orkar så ska jag berätta om min trasiga uppväxt. om hur allting började bra
med mamma och pappa i samma lägenhet, tillsammans. till hur dom gick skilda vägar och allting slutade i katastrof, med bråk, tårar, skrik och knytnävslag. jag ska berätta om hur pappas nya tjej fick mig att orka, och hur vi blev bästa vänner. jag ska berätta om alla nätter jag låg och grät över att jag hittade spritflaskor gömda i tvättkorgen efter att pappa lovat att
den här gången skulle han bli nykter föralltid. jag ska berätta hur de kändes när min pappa försvann från mitt liv flera månader åt gången. jag ska berätta hur de kändes när han inte svarade i telefonen och paniken steg inom mig. en dag ska jag berätta hur det kändes att i två år tro att pappa hade dött av överdos varje gång min telefon ringde.

jag ska berätta hur det känns när man inte sovit på 3 dygn pågrund av att man är för orolig för att ens kunna sitta still. jag ska berätta hur de känns när man inser att allt runt omkring faller sönder alldeles för fort, och hur de känns att stå och kolla på med vetskapen om att de inte finns ett skit man kan göra åt saken. jag ska berätta hur de kändes när ingen frågade hur jag mådde, vem jag var eller vad jag tänkte på. jag ska berätta hur de känns när ingen lyssnar..

när jag fyllde 14 sa jag upp kontakten med allt som var gammalt. nästan allt iallafall.
jag började festa, röka och förlorade oskulden. jag gick från att vara en oskyldig ängel som aldrig skulle dricka alkohol pågrund av att jag fått se vad alkohol kan göra med människor till bruden som festade varje helg och hade the time of my life och struntade i regler och annat löjligt. för när jag själv testade insåg jag att det faktiskt finns människor som klarar av att dricka alkohol och att det inte är alla som får en snefylla som resulterar i att dom slår sönder varje sak/människa som kommer i vägen varje gång dom dricker. och då var alkohol helt plötsligt en rolig sak, en spännande förbjuden sak.
när vänner i samma ålder som mig satt och hade sina fjortisfyllor ute i skogen festade jag med folk som var runt 20. det kanske låter konstigt när jag berättar. men jag växte upp snabbare än vad jag borde ha gjort, och har alltid varit flera år äldre i psyket än vad jag egentligen varit.
så jag kunde umgås med folk som var runt 20 utan att det var konstigt varken för mig eller för dom. några år senare umgås jag fortfarande mest med människor som är några år äldre än mig. allt är lättare då. och jag har roligare då.

när jag var 14 slutade jag gå på alla tråkiga lektioner, ingen brydde sig ändå.
istället roade jag mig med att göra massa konstiga impuls saker.
skolan gick åt helvete och jag kunde inte bry mig mindre.
jag bråkade med alla som öppnade käften om saker dom inte hade nåt att göra med och skulle inte ha tvekat på att slå på nån om de hade behövts. folk fick onödigt mycket respekt för mig och jag förstod egentligen inte varför, för innerst inne är jag världens snällaste människa med ett hjärta av guld som aldrig skadar nån som inte skadat mig först.

men jag bygger upp murar runt om mig och de få människor jag faktiskt släpper in i mitt liv,
vet vad jag menar när jag skriver det här. men man gör så, bygger murar alltså. när man blivit sårad för många gånger och kroppen liksom säger ifrån, då byggs murarna upp. de krävs många och hårda slag för att dom ska rasera. och när dom väl gör det, då är jag så svag och skör, rädd och förstörd. men jag ler och skrattar. jag har ju mina murar. dom ska skydda mig, så jag låtsas som att livet är perfekt. om pappa kommer på tal så berättar jag vilken fin pappa jag har och hur mycket jag älskar han. jag ljuger inte, men jag kanske inte säger hela sanningen när någon frågar.






världens längsta blogginlägg. ni som läst enda hit ner, creed till er. nu vet ni lite mer om vem jag är