mystoryyy

största idioten jag någonsin träffat och nu när jag inte har dig längre så kan jag inte låta bli att sakna dig, min älskade idiot. du var liksom min människa, du är min människa. kan man säga så? min människa? du är det iallafall. du har gjort mig så illa, så fruktansvärt illa. vi har slagit sönder lägenheter, kastat glas efter varandra, suttit i förhör, rättegångar, vi grät ihop, skrek hemska sårande ord och slogs men jag väljer att inte minnas allt det. jag minns alla skratt, alla nätter vi sovit bredvid varandra. du med din arm runt mig och jag med mitt huvud på din bröstkorg. jag minns alla hemligheter vi delat, alla de timmar vi pratat om livet. jag minns lyckan över att vi blev en familj när vi hämtade hem våran fina hund och våra efternamn stod bredvid varandra på våran ytterdörr. jag minns alla gånger du slogs för mig, alla gånger jag slogs för dig. alla människor vi hatade tillsammans. jag minns ditt leende första gången din mamma sa att hon älskar mig och jag minns hennes leende första gången hon hörde oss säga 'jag älskar' dig till varandra. även om du gjort mig så illa så väljer jag att inte tänka på det för vi hade så hemskt roligt så det väger liksom upp allt det onda, allt det dåliga. jag älskar dig så mycket så att det gör ont. du är den finaste idiot jag nånsin haft i mitt liv och tanken på att någon annan sover i våran säng nu, att någon annan gosar med våran hund, det gör så ont. jag kommer alltid älska dig och det kommer ta tid att vänja mig vid att hon ser dig som sin människa också även om du aldrig kommer bli hennes. du tillhör mig och jag tillhör dig min finaste idiot.

så från ingenstans, vart ja kär i någon annan och nu vill du ha mig men ja vill inte ha dig för jag har någon annan nu. någon som verkligen vill vara med mig i med och motvind. som får mig att skratta, alltid. som berättar hur fin ja är flera gånger om dagen. som håller min hand fast att vi är bland folk och som kramar mig hela nätterna. någon som vet att jag inte är perfekt men som ser på mig som om jag skulle vara det. och även om det skulle vara så lätt att gå tillbaka till dig, som jag alltid gjort, så gör jag det inte. för jag vet redan hur de slutar. så jag kastar mig in i något nytt, hoppas på att inte bli sårad och jag vet att du kommer hata mig ett tag nu, för att jag inte kommer tillbaka till dig men jag vet också att vi nån gång kommer kunna bli vänner igen och kanske är det värt de. att få vara lyckliga på olika håll och kunna glädjas åt varandras lycka. för du kommer hitta någon som vill vara med dig också. det lovar jag. och jag kommer alltid vara lite din, mitt hjärta kommer alltid slå lite för dig och du kommer alltid vara lite min. bästa du, jag kommer alltid att älska dig även om jag kommer älska någon annan också. du var de finaste i livet så länge och du är fortfarande något av de finaste ja har men ja måste få släppa in någon annan nu.

sitter i en husvagn och hör regnet smattra mot taket. denna vecka har vi semester, precis som varje år. alltid denna vecka, alltid samma stad och samma händelser men här trivs vi, här trivs jag. det är något speciellt med att vara här, inga problem och allt som finns där hemma stänger jag av, om så bara för en vecka och det behövs. saker som skulle göra mig tokig, rör mig inte i ryggen just nu. saknar mitt hjärta där hemma men försöker att inte tänka på det, han älskar mig ändå bara ibland. men hans mamma ringer mig varje dag för nödvändiga updates och skitsnack och säger jämt saker som "ta hand om dig gumman" och "gör inget dumt" och jag blir alldeles varm i hjärtat över att hon bryr sig så mycket, min fina fina extra mamma. på söndag landar jag i verkligheten igen och jag påminns om hur nära det är till hösten och får en klump i magen. vill inte ha höst, vinter snö och kyla. vill bara ha värme, sommar, solbrända ben och korta shorts.. jag saknar mitt hjärta där hemma, kan inte låtsas som ingenting. han är de finaste för mig

varför gör du såhär mot mig? du berättar att du älskar mig, att du bara vill vara med mig och sen försvinner du, skiter i mig, träffar någon annan, ångrar dig och kommer tillbaka sen börjar allt om, återigen. det finns aldrig ett slut på denna eviga cirkel som aldrig tar oss nånstans. vi trampar bara runt i en ring du och jag. vi bråkar och gråter för att sedan pussas och lova varandra att det alltid kommer vara vi och sedan bråkar vi igen. jag kan inte ha det såhär. men du vet lika väl som jag vet att jag står kvar ändå. fuck it liksom, jag vill bara vara med dig. och både du och jag vet att du tillhör mig lika mycket som jag tillhör dig. att vi egentligen bara är varandras trots alla andra som kliver in och ur vårt liv så är vi varandras alltid ändå. jag älskar dig, tyvärr

flippade totalt, har slagits, skrikit, suttit i polisförhör misstänkt för hemfridsbrott, druckit alldeles för mycket och bränt flera tusen på kläder. är så långt nere på botten nu så jag börjar undra om man ens kommer nå längre ner. han drar ner mig så djupt, så djupt så djupt att jag inte ens ser en väg upp. och ändå står jag kvar. inte för att jag vill eller borde utan för att jag måste. han kanske drar ner mig men han drar ner sig själv lika jävla mycket. men han vet och jag vet att jag på något vis alltid hittar en väg upp och drar upp honom med mig. jag borde inte stanna men kan inte vända ryggen till och se hans liv raseras på samma sätt som han raserar mitt. jag har för mycket hjärta för det även om jag önskar att han en dag skulle kunna göra mig så illa, såra mig så fruktansvärt att jag aldrig skulle vilja se han igen. det skulle bli lättare för mig då, om jag har en anledning till att gå.

roar mig med saker som att springa på banken, öppna sparkonton, bråka med försäkringsbolag, ringa till hyresvärdar i hopp om en lägenhet, jobba och plugga till körkort. tror jag börjar bli vuxen på riktigt nu. ansvar till tusen. behöver få flippa och överväger starkt en sista minuten för en vecka av sol och bad och goda drinkar utan massa krav och ansvar. tjatar på min vapendragare om värme, får se vad hon bestämmer sig för! håller tummarna. det här med vuxen livet är ju inte allt för roligt kan vi ju konstatera...

solen lyser, jag sitter på balkongen och kedjeröker, på lördag fyller jag år och jag tänker låtsas som att livet är rätt fint. det är inte rätt fint just nu men jag tänker låtsas. nästa vecka tar k studenten. visserligen lite sent men bättre sent än aldrig. jag vet att jag kommer gråta glädje tårar av att se honom där i mössan. det är sommar nu och jag tänker vara lycklig denna sommar. jag tänker spendera kvällar på ute serveringar och dricka öl bara för att jag kan. jag tänker dansa och låtsas som att livet är en fest. jag tänker vara lycklig denna sommar, jag förtjänar att vara lycklig

när jag träffade k och fick lära känna hans familj så insåg jag att familj inte alltid är blodsband. jag fick världens bästa extra familj. hans mamma ser mig som sin egna dotter och jag älskar henne som min egna mamma. hela hans familj ser mig som en del av familjen. jag kallar hans mormor för momma och så fort familjen gör nånting ihop så är jag inräknad. i den familjen är kärleken enorm och alla ställer upp för varandra, alltid. och med kärlek kommer bråk, och bråkar, de gör vi. vi tjafsar och har långa diskussioner men i en familj förlåter man alltid varandra. och när jag kliver in i hans mammas lägenhet så känner jag att jag är hemma. där löser skratt och tårar av varandra och hans styvfar skämtar alltid med mig. skämt han inte kan dra för nån annan. vi dricker öl ihop, har familjemiddagar och sitter med varandra på akuten. hans familj finns alltid där för mig, i skratt och gråt. och när jag behöver en trygg famn att gråta i så står hans mamma med öppna armar. herregud vilken kärlek de är i den familjen. jag är dom allihopa evigt tacksam för alla skratt dom gett mig och alla tårar dom torkat från mina kinder. jag är lyckligt lottad som fått en så fin extra familj! familj är inte alltid blodsband

hjärtat sitter och sover på en stol men envisas med att få mat i magen innan han tänker sova så jag lagar mat innan vi lägger oss och sover! den sista tiden har handlat om polisförhör, läkare, tandläkare och advokater i väntan på ett rättegångsdatum. i onsdags ledsnade vi och tog tåget till pappa och där uppe i skogen har vi bara tagit de lugnt. vi har målat staket, grillat, tagit långa promenader och druckit öl. inte en enda diskussion har vi haft och jag tror vi båda behövde komma bort ett tag, andas lite, lära oss uppskatta varandra igen. nu mår vi bättre än nånsin och om en vecka fyller ja år, veckan där på tar hjärtat studenten och jag längtar så tills han står där med mössan och kostymen!

i lördags tappade jag hoppet om människan. en av mina närmsta vänner fyllde år och hon hade hyrt en lokal, jag och K åkte dit för att fira henne och hade jag vetat hur kvällen skulle sluta skulle jag stannat hemma. vi hade roligt och skrattade i flera timmar. vi gick ut och rökte och på vägen in stod två killar och blockerade dörren och jag bad dom snällt att flytta på sig och ena killen sparkar då i dörren, jag frågar vad han håller på med och han sliter tag i mig och kastar mig i backen. när mitt ansikte studsar mot asfalten hinner jag tänka "nu har jag slagit sönder alla tänder och vart fan är k nånstans" sen svimmar jag. vaknar några sekunder senare av ett obeskrivligt kaos och lyckas ta mig upp, blodig och trasig och sliter i alla människor för att få tag i k för att han inte ska slå ihjäl den kille som nyss slängt mig i asfalten, jag får tag i honom sen är det svart igen och jag vaknar mitt på vägen av att två poliser står böjda över mig och frågar om jag andas. jag blir inlyft i piké bussen och får veta att killen sprungit från platsen men att dom tagit honom några hundra meter bort. jag gör en anmälan och gråter hela tiden. jag kommer hem ett par timmar senare med 2 avslagna tänder, hjärnskakning, mindre frakturer på revben och knä och en stukad hand. allt det för att jag bad dessa killar att flytta på sig. jag har tappat hoppet om människan. hur kan man som kille göra så mot en tjej som är helt oskyldig? antar att jag inte borde bli förvånad

solen skiner, jag har suttit på balkongen med M i bh och trosor och druckit vin. jag hade ett underbart möte imorse som gjorde mitt liv till de bättre och allt har känts så himla bra och fint idag, och det är just dagar som dessa då jag ständigt påminns om dig, de dagar som solen lyser över denna tattiga stad och människor ler och ser lyckliga ut vart jag än kollar, det är dessa dagar jag tänker extra mycket på dig. för jag önskar så mycket att du kunde vara här med oss, att vi kunde få dela alla skratt och all glädje tillsammans. det får vi inte för att ditt hjärta slutade slå en kall vinternatt för två år sedan. idag, två år senare så finns du fortfarande med i mina tankar vart jag än går. jag kan fortfarande gå förbi någon som luktar precis så som du gjorde och jag kan fortfarande önska att de är du och inte bara någon som använder samma parfym som dig. du kommer aldrig tillbaka men jag vet att du är med mig överallt

jag förstod att något hade hänt så jag halvsprang till dig 3 på natten. en torsdag. vi skulle upp tidigt dagen efter egentligen. en timme senare blev vi visiterade av polisen och polisen körde in oss på akuten. du fick tvätta bort allt blod och under tiden bad dom mig om ditt person nummer och frågade om du var allergisk mot något. strax efter bedövade dom dig och du höll mig i handen och grät lite för att de gjorde ont. 6 på morgonen ringde jag din mamma för att berätta att jag satt på akuten med hennes son, men att inget allvarligt hade hänt. du skulle ju bara sy några stygn i handen. läkaren bedömde att du behövde sövas och du blev inlagd. du somnade i sängen och jag satt troget bredvid och höll din hand. sköterskan kom in och frågade om vem din närmaste anhöriga är, du uppgav mitt namn och nummer utan att tveka, hon kollade på mig och sa "vilket fint par ni verkar vara". jag skrattade lite och sa att vi inte är tillsammans. hon bad om ursäkt och sa att det såg ut som det. jag skrattade lite igen. när du skulle duscha fick jag åka hem och jag duschade lite fort jag också och sedan åkte jag till din mamma, vi drack kaffe och sedan åkte vi in på sjukhuset igen. hon skällde lite på dig. skrek lite om att du ska vara glad som har mig, att du borde vara mer rädd om mig för att jag är de enda du har kvar. du mumlade att du vet det. det blev en lång dag och 8 på kvällen körde jag och din syster hem din mamma, sen drack vi kaffe hos din mormor innan vi åkte tillbaka för att hämta dig från operationen. vi åkte till max för att du va hungrig. du fick elva stygn i handen, gips i åtta veckor, handterapi i några månader och ett lillfinger som aldrig kommer kunna böjas igen. bara för att du var full och dum och slog sönder en spegel. vi åkte till din mamma för att dricka kaffe och din mamma kollade på mig och sa att hon är så glad att jag finns, glad för att du har mig, att du inte hade varit vid liv utan mig, hon grät lite och kramade mig. din mamma är bäst. jag älskar hela din familj. några timmar senare kom jag hem och la mig i sängen och började gråta. jag hade inte haft tid att tänka på hela dagen men när ja kom hem släppte allt. jag hade varken sovit eller ätit på 36 timmar och de enda jag kunde tänka på var att finnas där för dig, hålla din hand och svara på dumma frågor som alla sköterskor undrar över. jag älskar dig och jag bär en ständig oro över att något ska hända dig min fina prins!