mystoryyy

du gör mig till en bättre människa

igår var nog en av de finaste kvällarna i mitt liv, en av de finaste stunderna någonsin
när vi stod där tillsammans med varsin öl framför brasan som värmde oss och som tillsammans
med månen lyste upp vattnet sådär fint som i en film. och du vände dig om och kysste mig
precis som så många gånger förr men den här gången viskade du jag älskar dig alldeles innan
och hela världen bara stannade. och jag viskade att jag älskar dig också även om jag inte riktigt
hade fattat att du sa det och just då blev jag den lyckligaste människan i hela världen.
och jag bad dig att vara snäll mot mig, alltid. och du kollade mig i ögonen och kramade mig
och sa att du aldrig, aldrig ska göra mig illa, att du aldrig, aldrig, aldrig ska svika mig.
och jag var så lycklig när  jag stod där och kollade in i eldlågorna med din hand i min
och din alldeles för stora tröja över mina axlar.
för första gången i hela mitt liv så kan jag vara mig själv, så länge jag är med dig.
och du vet om alla mina problem, mitt trasiga liv och allt det som förstört mig
och du väljer att stanna. kanske för att du är lika trasig som jag. kanske
för att du också kan vara dig själv när du är med mig.
jag har hittat någon som jag kan vara lycklig med, någon som får mig att skratta
när jag inte alls vill skratta egentligen. någon som läser mig som en öppen bok
och som skyddar mig med sitt liv.
det finns en absolut trygghet som faller in varje gång du håller om mig,
som nästan övergår i en rädsla att det ska ta slut vilken sekund som helst.
även om jag vet om att det inte är så den här gången, att den här gången så
kanske du stannar med mig. ibland så tänker jag att du kanske aldrig ens kommer förstå
precis hur mycket jag faktiskt tycker om dig. du gör mig till en lyckligare människa
och jag vill aldrig, aldrig, aldrig gå tillbaka till hur livet var innan dig.
jag älskar dig, dig, dig. förevigt

äckligt jävla askär. i dig, dig, dig dig. vill inte ha någon annan i hela världen.
vill vara din förevigt älskling

regndropparna smattrar mot rutan, det är grått och kallt ute och helst skulle jag bara vilja lägga mig under täcket och sova men istället sitter jag här och väntar på dig, hoppas att du kanske kommer idag.
du lovade ju, precis som alla andra dagar så lovade du att du skulle komma.
och jag behöver dig inatt, precis som alla andra nätter. jag behöver känna din värme och all
den trygghet jag känner i din famn. jag vill bara få känna ditt hjärta slå.
men du kommer inte komma, eller hur? precis som vanligt. och du lovar alltid saker du inte kan hålla
och jag borde vara van nu. eller det är jag väl visserligen redan men ikväll gör det lite extra ont.
jag vet inte varför, kanske för att det är grått och kallt ute och dagar som dessa känner jag mig
extra ensam.
och om du sårar mig nu så skulle du såra mig värre än vad någon annan någonsin gjort,
eftersom att jag tycker om dig -på riktigt.

"tänk om jag hade tagit hand om dig innan allt gick fel, räddat dig från dig själv, räddat dig från allt de du är nu."
mm, tänk om du hade gjort det då. det enda jag ville var att bli räddad men du såg inte det, inte förrän nu när det redan är försent och vi har gått vidare och jag är förstörd men innan jag blev såhär förstörd, när jag var liten och yr och nästan helt oförstördmså hade du kunnat rädda mig.
well, i wish you did

inatt vinglade jag ut på gatan utan en aning om vart jag skulle efter att jag precis kastat en stol i golvet
och bett hela världen fara åt helvete. jag tog mina cigaretter och min telefon och sen sprang jag, utan riktning,
utan mål. och strax bakom mig kom D, min fina hjälte, slet tag i mig och stod där och höll mig i sin famn när jag bröt ihop i månskenet och han lovade att allt skulle bli bra men jag var så rädd och bara några minuter senare studsade blåljusen mot betongväggarna och jag sprang, igen. med han efter mig denna gång också
och jag vägrade gå tillbaka förrän jag var helt säker på att snuten hade åkt.
och vi kom hit igen och han tog in mig på toaletten och torkade bort alla svarta tårar som runnit ner för kinderna
och han lovade att allt skulle bli bra, och jag har alltid trott honom när han sagt så men igår tvekade jag lite.
mest av rädsla, men jag sa att jag trodde honom och vi fortsatte dricka öl. och jag blev fullare än vanligt och åtta imorse bäddade han ner oss i sängen och jag somnade nog i samma sekund. och imorse vaknade jag med panikångest från helvetet trots att jag egentligen inte gjorde något fel igår och alla minnesbilder kom tillbaka som ett slag i magen, fuck alkohol






röker 4 cigaretter i rad, inget gör mig glad

Jag är kär och vet precis vad jag vill men jag är så rädd för att jag ska förstöra allting
för att jag är alldeles för trasig och förstörd.
jag tror inte ens att jag själv insåg hur mycket jag tycker om dig
tills igår när din telefon inte hade något batteri och dina vänner ringde mig
för att ingen visste vart du var, för att ingen hört från dig på ett dygn.
och jag blev orolig och hade nog inte blivit det om dina vänner åtminstone hade pratat med dig.
och dom sa att det var konstigt att du inte hört av dig till mig för jag brukar vara den enda du
bryr dig om att prata med och jag blev rädd och varenda gång jag ringde och blev kopplad
till röstbrevlådan så gjorde det lite mer ont i hjärtat.
men jag drack vin igår och försökte att inte tänka på det så mycket,
jag pratade med fina vänner och skrattade men hela tiden undrade jag vad du gjorde
och inatt innan jag somnade så testade jag ringa en sista gång i hopp om att få höra din
röst men jag kom bara till röstbrevlådan och jag somnade orolig.
imorse vaknade jag av min ringsignal och ditt namn på displayen och all oro
försvann när jag fick höra din röst och du var så rädd att jag skulle va sur
och du berättade att du inte fick tag i någon laddare förrän nu
och det första du hade gjort var att ringa mig och jag blev så glad
och innan vi la på så lovade du att komma hit senare och när vi la på så insåg jag
hur mycket jag verkligen tycker om dig, i ett dygn var jag så orolig och rädd för
att något skulle hänt bara för att jag tycker om dig så mycket. fina fina du
gör aldrig sådär igen.

du gjorde mig till den jag är idag, kom inte o säg att jag är dum i huvudet. du uppfostrade mig och enda anledningen till att jag kanske är helt jävla dum i huvudet är för att jag är din dotter.
du förstörde mig och jag har kämpat i många år för att lära mig att leva med den smärtan, jag har lyckats ganska bra och är nästan hel igen även om allt de du gjorde ibland kommer tillbaka.
hur jag satt på psyket med dig, 13 år gammal och där satt jag varenda dag i flera månader.
hur jag alltid fick komma med ursäkter om varför du aldrig kom på alla möten på min skola.
hur jag inte visste om du levde eller inte under flera månader.
att jag varje kväll smsade och skrev att jag älskar dig och fick svar kanske fem gånger.
att du drog härifrån och lämnade mig när jag var 14 år gammal och jag fick lära mig att leva utan dig.
hur jag skyddade mina bröder i flera år för att dom aldrig skulle få se det jag fick se.
alla tårar, alla mordhot, skrik och panik. allt det jag fick växa upp med.
du förstörde mig och jag har fortfarande inte hjärta nog att säga allt det, hur ont det gjorde.
jag spelar stark men den där 10 åriga flickan som låg hemma i sin säng och grät finns kvar inom mig,
hon som inte visste vad hon skulle göra och tänkte ' det kan inte bli värre än såhär'. om den flickan
bara visste vilken kamp hennes liv skulle bli. hur hårt hon skulle få kämpa.
jag skulle vilja krama om den lilla flickan och säga att allt kommer bli bra även om det kommer ta många, många år.
du förstörde mig och du kommer nog aldrig förstå det själv. du skulle inte klara av att leva med dig
själv om du visste hur mycket du skadat mig.

jag är lycklig trots att allt jag byggt upp under alla år raserades på en enda dag, ett litet fel och allt förstördes.
min trygghet, den enda tryggheten jag haft sen jag var liten försvann och även om den tryggheten inte
var mycket värd i andras ögon så var den ändå allt jag hade. en trygghet, ett hem, en familj,
en familj som jag älskat villkorslöst under alla dessa år.
ett liv, rutiner, en vardag och ett liv som inte alls var bra men som jag lärde mig att trivas med
och bara vetskapen om att jag alltid hade ett hem, en nyckel till en lägenhet där jag bott sen jag var liten,
vetskapen om att jag alltid kunde komma hem vad jag än gjort. allt det försvann på en enda dag, ett litet misstag och allt var borta. nu har jag inte varit hemma på 7 veckor och nu har jag insett att det enda jag kan göra för att överleva är att skapa en ny trygghet, bygga upp ett nytt liv. jag ger inte upp, jag börjar bara om från början.
ett nytt liv, en ny start. det gör ont att veta att allt det jag bygger upp nu, allt det jag lyckas med kommer min familj och släkt aldrig att få se och även om dom ser att jag lyckas utan den där tryggheten jag haft sen jag föddes så kommer dom aldrig bli stolt. men jag har kommit ganska långt på 7 veckor.
för 7 veckor sedan hade jag ingenstans att ta vägen. ingen familj, ingen släkt och ingen trygghet, singel, ensam och fruktansvärt förtvivlad. idag har jag iallafall ett tillfälligt boende, där jag vet att jag alltid är välkommen vad som än händer, jag söker jobb hela tiden för att kunna hjälpa till att betala trots att jag har en utbildning att klara av också. jag har fått reda på vilka mina riktiga vänner är och vilka jag inte längre behöver i mitt liv.
jag har träffat en otroligt underbar pojke och även om jag fortfarande egentligen är singel så känns det inte lika jobbigt längre, jag har någon att dela alla problem med, jag har någon som bryr sig om hur jag mår och bara genom att finnas gör han mig till en lyckligare människa. jag kan alltid somna i hans famn och känna den där tryggheten jag förlorade och jag vet att ingen av oss kommer vara singel länge till.
vi har börjat bygga upp ett nytt liv tillsammans och även om det tar tid att börja om från början så vet jag att de är värt det och varenda kloss vi lägger tillsammans ,som alltid kommer ligga som grund i vårat nya liv, lägger vi ner ordentligt och vi ser till att klossen som sitter ovanpå verkligen sitter fast så att tornet aldrig kommer att rasa. vi gör det ordentligt den här gången, tillsammans han och jag.
jag är lycklig för att jag vet att vi har en framtid tillsammans och allt känns inte sådär hopplöst som det kändes för 7 veckor sedan. ljuset i tunneln är där framme men det är en bit kvar att gå och för första gången på länge så spelar det ingen roll hur långt jag måste gå för att nå dit för nu vet jag att jag aldrig kommer behöva gå ensam.
jag har börjat att bygga på mitt nya liv, tillsammans med min pojke, tillsammans med mina vänner och dom som jag räknar som min släkt och nu tvivlar jag inte längre på att det kommer bli bra. det kommer bli bra, det vet jag.





jag är lycklig för att du är en del av mitt liv, för att du valde mig framför alla andra. för att du hade kunnat flytta härifrån men du valde att stanna för att jag är viktigare än allt det andra