mystoryyy

det är vår nu, på riktigt. nästa vecka funderar jag på att lämna den här stan för ett tag, lämna mina problem och allt som finns här hemma men jag vet inte ens om jag orkar, inget blir bättre av att jag drar.
ibland kollar jag på skärmen till min iphone i hopp om att du kanske skickat ett sms som jag missat men jag vet varenda gång att det inte är så. varenda sms jag får läser jag innan skärmen hunnit slockna igen och dom gånger ditt namn står där så kan jag inte låta bli att le, det spelar inte så stor roll vad de står, jag blir lika lycklig varje gång. jag önskar bara att du skulle höra av dig lite oftare, visa att du bryr dig så mycket som du säger. jag skulle dö inombords om du lämnade mig nu men jag skulle aldrig erkänna, aldrig.
du gör mig lycklig, hela tiden.
vill aldrig släppa någon för nära med rädslan för att bli lämnad men du har kommit mig närmre än någon annan ens vågat, och det skrämmer mig. men du har inte lämnat mig än och jag hoppas att du aldrig kommer göra det heller

sitter i min ensamhet och dricker vin och livet är ganska bra trots att jag är själv och kommer få sova ensam inatt men just nu spelar det inte sån stor roll för imorse vaknade jag av att jag fick ett sms av världens finaste pojke och även om det inte var något viktigt och även om det bara var ett litet hjärta där så blev jag så fruktansvärt glad. alla dom där små söta smsen som dyker upp på min telefon ibland gör mig till världens lyckligaste eftersom att det innebär att han tänker på mig lika mycket som jag tänker på honom. och jag kan inte sluta le just nu. och igår när han satt på min balkong med huvudet på mina bröst och jag stod alldeles framför honom med armarna runt hans nacke och han påpekade att han kunde känna mitt hjärta slå och jag sa att det är bra för att då vet vi att jag lever iallafall och han skrattade sådär som bara han kan skratta och hela världen liksom stod still där ute när vi stod tillsammans.
och jag visste då att vi har en framtid tillsammans, jag bara vet det

det är fredag idag och i vanlig ordning så har jag spenderat kvällen med att dricka öl.
för det är ungefär det jag gör varje fredag nu. och egentligen gör inte det något för att
jag är ung och dum och man lever bara en gång och jag lever lite precis som jag vill
eftersom att ingen människa i världen någonsin kommer kunna säga åt mig vad jag
ska och inte ska göra. och även om allt är skit just nu, även om jag går sönder lite mer
varje dag så kan jag faktiskt säga att jag är riktigt lycklig just nu.
och ikväll har jag druckit öl, återigen precis som vanligt men ikväll har jag suttit bredvid
min otroligt vackra pojke och bara det gör livet lite bättre. att vi dessutom suttit tillsammans
med min "styvmamma" och hennes pojkvän och att dom två faktiskt gillar honom
gör allting så mycket bättre, och att vi 4 tillsammans suttit hela kvällen och skrattat,
skålat och pratat om lite allt möjligt och faktiskt bara haft roligt gör mig så jävla glad.
de var precis dehär jag behövde nu. precis dehär.
inget i hela världen kan dra ner mig nu.
fyfan va jag älskar er.

har slagit på nån form av autoläge i min hjärna, jag fortsätter upprepa gårdagen, samma rutiner, samma folk, samma steg och samma skratt som inte alls kommer från hjärtat utan är mest ett patetiskt försök att uppehålla den där masken om att allt är bra, trots att alla för länge sedan förstått att inget är bra. inget alls.
men jag vägrar erkänna och folk tror att jag snart kommer falla, som att jag inte redan gjort det tusen gånger bara idag. men jag erkänner inte, aldrig. jag fortsätter kämpa, biter ihop, gråter när ingen ser och drömmer mardrömmar som gör att jag vaknar upp kallsvettig, panikslagen och gråtandes varenda natt.
klarar knappt av att äta utan att må illa. vill helst gråta hela dagarna för att allt inom mig dör.
och människor runt om mig är rädda och fortsätter påpeka att jag snart kommer falla sönder,
återigen som att jag inte redan gjort det. och jag fortsätter påpeka att inget kan ta sönder mig. inget.
fast att dehär faktiskt tagit sönder mig redan så vägrar jag erkänna
och om jag någonsin skulle sätta mig mitt emot en annan människa och bara berätta allt, alla mardrömmar,
allt dehär som faktiskt dödar mig, om skrik, gråt, panik och smärtan jag försöker lära mig att leva med varenda dag så vet jag att den personen inte ens skulle tro mig när jag berättar hur ont det gör.
det gör ont och det vet alla, men ingen vet hur ont det faktiskt gör, ingen vet allt.
mitt sätt att försvara mig är att hålla alla på avstånd, att komma någon för nära skrämmer skiten ur mig,
att låta någon komma för nära mig gör mig panikslagen.
kanske för att jag släppt alldeles för många föra nära sanningen och alla som lovat att aldrig lämna mig har gjort det.
kvinnan som bar mig i sin mage i nio månader, som gav mig liv, uppfostrade mig och är till stor del ansvarig för den jag är idag, hon har lämnat mig. har din mamma lämnat dig nån gång?
har hon bara dragit, eller låtit dig dra utan att ens försöka hindra det?
vet du hur ont det gör? jag tror inte att någon som inte varit med om det kan förstå smärtan.
it fucking kills me, everything kills me.
men poängen är att det spelar ingen roll hur mycket jag än ger upp just nu,
hur många som än lämnar mig,
eller hur ont det gör så kommer jag aldrig att bli någon jag inte är för att passa in i eran värld.

imorse, precis när solen börjat lysa upp hela våran värld så stod vi ute och rökte mina cigaretter. jag i mina solglasögon och du i din röda jacka. det var varmt ute men jag frös ändå. det var första gången du såg mig utan smink, jag hade ju vaknat typ tre minuter innan, men det gjorde inte så mycket eftersom att jag vet att du inte bryr dig. du var förbannad på resten av världen och ville träffa mig. därför stod vi där ute åtta på morgonen, du svor och ångrade dig lika fort, du kramade mig och bad om ursäkt för att ditt dåliga humör gick ut lite över mig trots att jag lovade att det inte gjorde något. och där stod vi vi och kramades och jag kunde inte sluta gäspa och du frågade om jag ville gå in o sova, men jag ville inte vara någon annanstans än bredvid dig, precis där i solen.

lämna mig inte, snälla snälla du

för första gången på väldigt länge så känns livet faktiskt ganska bra. även om jag egentligen går sönder inombords och har mer problem än vad en människa ska orka med så är jag faktiskt glad ändå. det är snart vår och solen lyser hela dagarna, jag har världens finaste vänner och en pojke som får mitt hjärta att slå alldeles för många slag, och om jag bara för ett litet tag väljer att inte tänka på alla problem så är jag faktiskt riktigt, riktigt lycklig. jag vet att allt kommer kännas piss tusen gånger till innan allt dehär är klart, och jag kommer gråta mig själv till sömns alldeles för många nätter innan jag är hel och lycklig på riktigt men just nu känns det alldeles för avlägset och egentligen inte alls så jobbigt, jag vet ju att jag kommer klara det. inga motgångar tidigare har fått mig att ge upp och idag kan jag för första gången på väldigt länge se ljuset i tunneln. jag har tagit hand om väldigt många problem den här veckan, tagit fruktansvärt jobbiga beslut och dragit igång en process som kommer ta flera månader att avsluta och det kommer innebära en massa tårar, lösningar och väldigt många möten. men idag insåg jag att jag faktiskt måste genomgå allt dehär bara för att kunna bli sådär hel och lycklig på riktigt igen. jag kommer fixa det för jag har otroligt fina vänner som stöd och det är allt som behövs.
och jag kanske är kär i en pojke som är kär i mig och varenda gång hans namn lyser på min iphone så vill jag skrika av lycka, även om hans namn lyser upp min iphone mest hela tiden nu och vi delar hemligheter, pratar om smärta, sorg och sånt som gör oss lyckliga. vi planerar framtiden. en framtid som vi förhoppningsvis får uppleva med varandra, tillsammans. och vi planerar att låsa in oss hemma och se på massa filmer, spela xbox och vara precis sådär barnsliga och lyckliga som vi faktiskt är tillsammans utan alla problem. jag är lycklig för första gången på länge, även om alldeles för mycket är skit

hör av dig den dagen du vill ha en dotter igen, för hon står här och väntar. hon antar det iallafall.
hon kanske inte är den bästa dottern i hela världen, hon gör fel och trampar snett ganska ofta.
men hon är den enda i hela världen som aldrig lämnat dig, som aldrig ens haft tanken på att dra.
hon är den enda som faktiskt trott på dig, till och med när du inte ens trodde på dig själv.
hon har kämpat för dig. hon har aldrig kämpat så hårt och mycket för nån annan så som hon kämpat för dig.
hon har stått kvar på samma jävla ställe trots att du svikit henne gång på gång,
när du lovat henne så mycket och sedan brytit varenda löfte.
men hon gav aldrig upp. hon har alltid haft stolthet i rösten när hon pratat om sin pappa
och vilken fin man han är. hon har skyddat dig och slagits för dig.
hoppas, trott, skrikit och gråtit men hon har aldrig lämnat dig.
vill du inte ha en dotter längre så respekterar hon det.
hur ont det än kommer göra att leva utan dig
så måste du göra det du måste.
erat senaste samtal spelas gång på gång upp i hennes huvud och hon
springer runt i sina solglasögon och försöker dölja tårarna som ständigt
försöker tränga sig upp ur hennes tårkanaler. hon försöker att inte gråta,
inte för att hon inte får, inte för att det inte finns nån som förstår
men för att hon aldrig vill visa sig svag. hon hade bara dig kvar
eftersom att hon alltid skyddat dig så har resten av hennes lilla familj
vänt henne ryggen. eran familj har vänt er båda ryggen och ni hade bara varandra.
det svider att du väljer att lämna henne du också eftersom att hon inte kan sluta undra
om allt dehär, allt kämpande verkligen varit värt det. det är första gången hon tvivlar.
hon hoppas att du ändrar dig, snart. för hon vet inte hur länge hon orkar kämpa själv.
hon gör sitt bästa, hon gör allt för att du ska bli stolt över henne vare sig du finns i hennes liv
eller inte. hon vill bara få höra av sin pappa att han är stolt.
hon väntar, väntar på att telefonen ska ringa, väntar på att du ska säga förlåt, att du ångrar dig,
att du inte menade allt du sa.  hon väntar. och varenda gång telefonen ringer så hoppas hon att det är du,
men hon blir lika besviken varje gång eftersom att ditt namn aldrig står på skärmen till hennes repiga iphone.
hon älskar dig iallafall. mer än något annat. du är de bästa hon har.

sitter i soffan med två bustroll och ser på disney channel, det enda dom vill kolla på och därför är det de enda vi sett på dom senaste två dagarna. tog en promenad till affären förut och handlade lite också, går inte att va ute o leka nu när dom är förkylda. tror jag behövde dom här två dagarna ganska mycket. att bara få komma bort från " verkligheten" och busa med mina trollbarn och bara göra massa barnsliga saker så jag slipper tänka på allt hemskt som händer nu. har ingenstans att ta vägen, har flyttat tillfälligt till L, men måste snart hitta en egen lägenhet och hämta resten av mina saker. vet däremot inte hur eftersom att ja inte har nån nyckel längre, men de löser sig. mina egna saker har ja rätt till iallafall, åt helvete med allt annat. tar en dag i taget just nu, kan inte göra så mycket annat. nu ska jag pussa på mina trollbarn