mystoryyy

sitter i en husvagn och hör regnet smattra mot taket. denna vecka har vi semester, precis som varje år. alltid denna vecka, alltid samma stad och samma händelser men här trivs vi, här trivs jag. det är något speciellt med att vara här, inga problem och allt som finns där hemma stänger jag av, om så bara för en vecka och det behövs. saker som skulle göra mig tokig, rör mig inte i ryggen just nu. saknar mitt hjärta där hemma men försöker att inte tänka på det, han älskar mig ändå bara ibland. men hans mamma ringer mig varje dag för nödvändiga updates och skitsnack och säger jämt saker som "ta hand om dig gumman" och "gör inget dumt" och jag blir alldeles varm i hjärtat över att hon bryr sig så mycket, min fina fina extra mamma. på söndag landar jag i verkligheten igen och jag påminns om hur nära det är till hösten och får en klump i magen. vill inte ha höst, vinter snö och kyla. vill bara ha värme, sommar, solbrända ben och korta shorts.. jag saknar mitt hjärta där hemma, kan inte låtsas som ingenting. han är de finaste för mig

varför gör du såhär mot mig? du berättar att du älskar mig, att du bara vill vara med mig och sen försvinner du, skiter i mig, träffar någon annan, ångrar dig och kommer tillbaka sen börjar allt om, återigen. det finns aldrig ett slut på denna eviga cirkel som aldrig tar oss nånstans. vi trampar bara runt i en ring du och jag. vi bråkar och gråter för att sedan pussas och lova varandra att det alltid kommer vara vi och sedan bråkar vi igen. jag kan inte ha det såhär. men du vet lika väl som jag vet att jag står kvar ändå. fuck it liksom, jag vill bara vara med dig. och både du och jag vet att du tillhör mig lika mycket som jag tillhör dig. att vi egentligen bara är varandras trots alla andra som kliver in och ur vårt liv så är vi varandras alltid ändå. jag älskar dig, tyvärr

flippade totalt, har slagits, skrikit, suttit i polisförhör misstänkt för hemfridsbrott, druckit alldeles för mycket och bränt flera tusen på kläder. är så långt nere på botten nu så jag börjar undra om man ens kommer nå längre ner. han drar ner mig så djupt, så djupt så djupt att jag inte ens ser en väg upp. och ändå står jag kvar. inte för att jag vill eller borde utan för att jag måste. han kanske drar ner mig men han drar ner sig själv lika jävla mycket. men han vet och jag vet att jag på något vis alltid hittar en väg upp och drar upp honom med mig. jag borde inte stanna men kan inte vända ryggen till och se hans liv raseras på samma sätt som han raserar mitt. jag har för mycket hjärta för det även om jag önskar att han en dag skulle kunna göra mig så illa, såra mig så fruktansvärt att jag aldrig skulle vilja se han igen. det skulle bli lättare för mig då, om jag har en anledning till att gå.