mystoryyy

and when you give up, you just do it. it´s nothing you decide to do.
well, of course you can give up and stop trying but that´s not really
what giving up is about. you don´t just drop everything one day
and then never pick it up again, it just happens. a little bit inside
of you dies every day. and from one day to another, nothing changes.
but when you look back, say like six months, you can see how different
everything was back then, and you start to wonder, what happened?
because you can´t remember the exact day when everything changed.
it just happened, a little bit every day. and you give up,
a little more every day. and one day, you wake up and realize you´re at the bottom,
and when you realize that, you can start climb back up again.
it´s the same thing there, it don´t happen over one day.
you don´t wake up at the bottom and when you go to sleep
you´re back at the top. it takes a while, a few months, maybe
even years before you can say that you´re back at the top.
and when you are there, you have to fight, fight as hell so you don´t fall back.
and maybe thats it. you fall so you can fight to get back up, and get back up
so you can fall again.
you can´t always be at the top, and you can´t stay at the bottom forever.

ensam är stark.
det är så jag blev.
litar inte på någon och allt är hans fel.
men ser det ut som att jag lackar? nej.
mer som om jag tackar dig
för jag, jag kommer aldrig låta dig få se mig svag.

den här sommaren har kanske varit den värsta men samtidigt bästa sommaren jag nånsin upplevt. vädret har varit de sämsta i hela världshistorien skulle jag kunna tro men det har även betytt att jag kunnat sova hur länge jag vill utan att vakna och få ångest över att jag sovit bort en fin sommardag. och som ung lever man ju på nätterna, eller hur? jag gör iallafall det och då kanske vädret inte har lika stor betydelse för mig som för en barnfamilj på en camping som inte kan bada på dagarna för att det regnar.
fast för mig har ju vädret ändå alltid en liten betydelse, tyvärr. jag blir ju ganska deprimerad på vintern av den enkla anledningen att det är kallt, snö och helt jävla förjävligt jobbigt att leva under vintermånaderna när man fryser ihjäl såfort man tänker tanken på att gå ut och ja, ni förstår nog.
vintern är det värsta som finns och därför njuter jag av varenda sekund av sommaren. trots det sitter jag här nu och undrar vart fan sommaren tagit vägen? på måndag börjar allvaret igen, typ imorgon då. klockan är ju efter tolv så de är egentligen en ny dag, men när jag var liten lärde en
kille mig att det inte blir en ny dag förrän man sovit så jag tänker gå efter det ikväll, det är lördag nu. det låter iallafall som att de är längre tills måndag, så ni kan väl bara hålla med om det?
att de är lördag nu, tack. och ja, egentligen är det väl höst också? värmen är borta och sommaren är slut. jag hatar hösten, eller inte själva hösten i sig, det är ganska mysigt egentligen
men det skrämmer mig att efter hösten kommer vintern, och som jag tidigare
skrev blir jag alltid ledsen och ensam på vintern, hur många människor
jag än har runtomkring mig. jag är nog bara en sommarmänniska helt enkelt.

det känns lite som att jag hunnit med hur mycket som helst den här sommaren samtidigt som de känns som att jag inte gjort ett jävla skit. men det är nog för att sommaren är slut och jag har kanske eventuellt ganska mycket ångest över det, om några månader kommer jag kolla tillbaka
på den här sommaren med ett leende på läpparna.
jag har växt så otroligt mycket i mig själv under dom här månaderna.
jag har läkt så mycket och gått vidare från så många dåliga händelser i mitt liv och pågrund av det har jag blivit en mycket starkare människa än innan. jag har lärt mig av mina misstag,
jag har skrattat och gråtit och dansat genom sommarnätterna av lycka. jag har levt den här sommaren, jag har varit ung och dum och levt efter att göra först - tänka sen. vilket inte är så smart men då har jag ju haft fruktansvärt roligt så det har varit värt det.

sommaren tvåtusenelva kommer alltid vara den sommaren jag gick 15 kilometer mitt i natten och kom hem åtta på morgonen, det kommer alltid vara sommaren jag blev kär i en kille jag inte skulle bli kär i egentligen. det kommer alltid vara sommaren jag levde, sommaren jag skrev mina egna regler,
sommaren jag dansade i regnet, sommaren jag satt nere vid vattnet, på samma ställe där

när jag var liten trodde jag att de vänner jag hade då, var de vänner jag skulle ha livet ut. men jag blev äldre och lite smartare och insåg att alla kommer att försvinna förr eller senare.
vissa kanske man själv bryter med, andra kanske försvinner utan att man riktigt märker det för från dag till dag så ser man ingen skillnad
 men det är när man tittar tillbaka som man märker hur annorlunda allt blivit.
det finns vänner som man inte behöver längre som man enkelt sorterar bort.
sen finns det vänner som inte förtjänar att bli kallade vänner för dom sårar bara
och är därför ganska enkla att kasta bort. sen finns det dom som man
behöver mer än nåt annat och som trots det bryter ett löfte,
sviker gång på gång och krossar ens hjärta varenda dag
och därför finns det tillslut ingen annan utväg och därför
kastar man bort dom trots att man egentligen inte vill och trots att man gråter
varje kväll för att man kastat bort en vän
som en gång i tiden var en av de finaste vänner man hade.
sen finns de dom som man desperat håller kvar
vid trots att man innerst inne vet hur förbannat
ohållbart det egentligen är och man inser att "bästa vänner"
är bara en titel som hängt sig kvar sen förr då allt var bra men alla förändras och
man krossar varandras hjärtan hela tiden.
men självklart så är det ju inte så att vänner bara kliver ut ur ditt liv och du blir ensam,
(så länge du inte betett dig som ett svin men då får du faktiskt skylla dig själv)
det kliver in nya personer i ditt liv också. hela tiden. vissa mindre betydelsefulla än andra.
vissa stormar bara in och fångar ditt hjärta i ett svep och som sedan stannar där för en tid,
andra kliver in försynt och försiktigt men hamnar ändå i ditt hjärta. vissa behöver man lite mer än andra.
det finns dom du ångrar att du kastat bort för att
du kanske gjorde det av fel anledning eller för att du gjorde
det av rätt anledning men vid fel tidpunkt,
 sen finns det dom som du ångrar att du aldrig riktigt släppte taget om...

det finns en kille som jag ångrar att jag kastade bort.
jag kanske gjorde det av rätt anledning men jag kanske behöver honom litegranna just nu.
jag kanske behöver honom ganska mycket nu.
han var nog en av de finaste och ärligaste vänner jag haft.
han var även ett av de största svin jag någonsin träffat och det är han nog fortfarande
men det kanske inte spelar nån roll för en liten del av mig behöver han och hans jävla ärlighet just nu.
han räddade mig varenda dag. mer än vad han nånsin kommer kunna förstå.
han var inte ett svin i början och det kanske var värst.
om han hade vart det hela tiden så hade det varit en annan sak
men nu blev han bara det och förstörde allt de vi byggt upp tillsammans.
vi var så ärliga tillsammans och han var inte som alla
andra killar som säger att tröjan jag har på mig är fin trots att
dom egentligen inte tycker det. han sa att den var ful om han
tyckte det och jag brukade bara skratta och svara
" well, synd för dig att du måste gå bredvid mig hela kvällen då."
han klagade när jag tog för lång tid på mig att göra mig i ordning och
gnällde när jag sa att jag inte hade nåt att ha på mig för att han förstod
inte hur jag kunde tycka det när hela mitt sovrum är fyllt med kläder.
vi brukade sitta ute hela nätterna, vi kedjerökte och pratade om saker
som betydde något men som egentligen inte hade nån betydelse alls,
vi brukade skratta i flera timmar åt saker som ingen annan kunde förstå
och vi brukade sitta och planera våran framtid. han brukade nita alla killar
som sårat mig av olika anledningar för att han klarade inte av att se mig ledsen
och jag brukade ringa och skrika på alla brudar som förstörde honom
och på det sättet byggde vi upp en obeskrivlig respekt för varandra.
vi visste att vi hade varandras ryggar i vått och torrt,
vi visste att vi alltid hade varandra och att det bara var vi i hela världen som förstod oss på varandra.
men sedan började vi krossa varandras hjärtan varenda dag
och tillslut kastade jag bort den enda vän jag kunnat offra allt för.

jag vill ibland skriva till honom. men det skulle
bara bli förvirrat och oläsbart och det skulle inte stå " hur mår du" utan mer
"glöm inte bort vem du är,
vem du var och vem du kan bli,
glöm inte bort att stjärnorna på himlen är våra
och att mitt hjärta en gång brann
för den finaste vän jag nånsin haft men lågan slocknade,
trots det är du fortfarande den finaste vän jag nånsin haft
och jag saknar dig ditt jävla svin."