mystoryyy

jag gråter aldrig inför folk längre, aldrig. men igår skrek jag rätt ut, jag grät och slogs för att livet är orättvist.

min finaste bästa vän har en tumör i ena lungan. lungcancer.

han är så ung min fina vän, han har hela livet framför sig och mitt hjärta gick sönder i tusen bitar

när han kollade på mig och sa älskling gråt inte nu men jag har en tumör i lungan men va inte orolig för jag tänker inte dö och jag tänker inte lämna dig här. det var som att marken under mina fötter bara försvann och jag föll, längre och längre ner för varje ord han sa. som att benen inte längre bar mig och jag föll ihop på backen och han satte sig bredvid mig och höll fast mig samtidigt som jag skrek. skrek att han inte får dö, att jag inte orkar utan honom, att jag älskar honom, jag skrek att livet är orättvist. och han satt där och höll fast mig samtidigt som jag slogs i ett tappert försök för att ta mig loss, men han släppte inte. och jag har aldrig haft en så jobbig ångestattack som ja hade då. kunde inte andas och kunde inte sluta gråta. har aldrig varit så rädd i hela mitt liv.

det spöregnade och jag satt ute på backen och skrek, skrek och grät för att det här, det var de sista som fick hända. jag älskar ju honom, mer än något annat. och det enda jag kan tänka på är att han kanske inte kommer finnas bredvid mig hela livet som han lovat så många gånger och jag får sån panik varenda gång tanken slår mig.

efter att jag gråtit och skrikit ute i spöregnet så bar han in mig i värmen och höll om mig. alla frågade vad som hänt och han blev vansinnig för att dom inte lämnade mig ifred och jag kunde inte förstå hur han i den stunden kunde tänka mer på mig än på sig själv, det borde ju varit han som grät och skrek. inte jag. 

men han satt bara där, höll om mig, pussade mig på pannan och viskade gång på gång att han inte kommer dö

medans jag hela tiden försökte fokusera på att andas. jag lyckades lugna ner mig tillslut. iallafall så pass mycket att jag såg lugn ut, jag torkade bort tårarna och försökte att inte tänka och svepte 3 öl rakt av.

då insåg jag att jag inte skulle klara av att somna själv den natten så när festen var slut så åkte jag hem till mitt fina ex för att somna i hans famn. inte egentligen för att det var där jag ville vara, jag ville egentligen inte vara nånstans alls just då men förstod att jag inte skulle kunna vara själv. jag vet att jag hade supit ihjäl mig om jag åkt hem. paniken var och är fortfarande obeskrivlig. jag är livrädd för vad som kommer hända, förmodligen mer livrädd än vad han är och det vet han. idag kom han hit med allt som behövs för att göra tacos så vi lagade det och låg i soffan och kollade på film. och busade och slogs precis sådär som vi alltid brukar göra, som att han inte alls är sjuk. vi hade matkrig och nöp varandra. bytte koder på varandras telefoner och skrattade i flera timmar. som att han inte alls är sjuk. det kändes skönt, skönt att bara vara, slippa tänka på allt hemskt och jag tror att han tyckte det var lika skönt som jag. att bara glömma allt i några timmar. men så fort han går så raseras allt igen, vill inte vara ensam. fixar det inte. panikångest, panik, panik, panik. allt kväver mig och jag vill inte mer. cancer. det är för mycket att ta in. cancer. han skulle inte få det. inte han, inte nu. cancer. livet är inte rättvist, världens finaste människa har lungcancer och jag kan inte göra nånting. jag kan inte ta bort cancern ur hans kropp. jag kan inte ta bort smärtan och jag känner mig så jävla hjälplös. som att ingenting spelar någon roll för att jag inte kan göra något. vill bara gråta hela tiden men måste vara stark. om inte för min egen skull så åtminstone för hans skull. vill inte att han ska må dåligt för att jag gör det. vill bara sitta och hålla hans hand hela tiden även om jag vet att livet inte funkar så. skithelvetesäckligajävlacancer