vila i frid älskade, älskade du
Det är vår ute nu och nästan varje morgon vaknar jag av solen som lyser så förbannat starkt rakt i ögonen på mig och fåglarnas kvitter utanför, och nästan varje morgon så kliver jag upp och gör kaffe och sedan sitter jag på balkongen i morgonsolen och dricker mitt jävla kaffe och röker min så fruktansvärt viktiga morgoncigg samtidigt som jag lyssnar på musik som jag tycker om och fast att jag är nyvaken och egentligen har ett helvetes morgonhumör så ler jag när jag sitter på balkongen. där är det bara jag, solen och mina tankar.
men nästan varje morgon när jag sitter där ute så hamnar tankarna nästan alltid hos dig.
vart är du nu? vad händer efter döden och vad hände egentligen med dig?
jag kan inte låta bli att nästan varje morgon önska att du åtminstone hade kunnat få sitta på balkongen med mig iallafall en dag. att vi hade kunnat få sitta där i solen och dricka kaffe, kedjeröka, lyssna på våran musik och bara få prata om all skit, om allt bra och alla såna där tankar man tänker men aldrig riktigt säger högt,
kanske för att man är rädd för svaret, kanske för att ingen egentligen förstår.
men jag vet att du skulle förstå, du skulle förstå exakt varenda ord, varenda tanke som skulle komma ur min mun. jag önskar så innerligt att du skulle kunna vara här med mig och få uppleva alla fina vårdagar..
men nu är du inte det för din eld brann ut och det bränner som fan.
ibland undrar jag om jag hade kunnat göra något för att ändra ditt öde, även om jag innerst inne vet att jag inte skulle kunnat. det svider det också. allt dehär svider trots att det är över ett år sen du lämnade oss
och trots att det är över ett år sen jag hörde ditt fina skratt så kan jag fortfarande komma ihåg det om
jag anstränger mig riktigt, riktigt mycket. jag kan fortfarande se dina ögon om jag blundar,
jag kan fortfarande känna din doft om jag anstränger mig och ibland när någon går förbi mig på stan
och luktar precis som du gjorde så vänder jag mig om i hopp om att det är du, men jag blir lika besviken varenda gång. det spelar ingen roll hur många som går förbi mig och som luktar som du, det kommer aldrig vara du när jag vänder mig om. men jag har fortfarande inte riktigt insett och jag tror fortfarande att du bara är en av många vänner som glidit ifrån mig och att vi en dag ska springa in i varandra på stan.
det kommer vi aldrig göra för du är borta, ditt hjärta slår inte längre och det bränner till i mitt hjärta varenda gång jag tänker på att ditt hjärta är dött nu.
och imorgon när jag vaknar av att solen lyser sådär jävla starkt i ögonen och jag kliver upp för att dricka kaffe och röka i morgonsolen så vet jag att mina tankar kommer hamna hos dig igen och jag kommer precis som vanligt undra vart du är, vad som händer efter döden och vad som egentligen hände med dig..
men nästan varje morgon när jag sitter där ute så hamnar tankarna nästan alltid hos dig.
vart är du nu? vad händer efter döden och vad hände egentligen med dig?
jag kan inte låta bli att nästan varje morgon önska att du åtminstone hade kunnat få sitta på balkongen med mig iallafall en dag. att vi hade kunnat få sitta där i solen och dricka kaffe, kedjeröka, lyssna på våran musik och bara få prata om all skit, om allt bra och alla såna där tankar man tänker men aldrig riktigt säger högt,
kanske för att man är rädd för svaret, kanske för att ingen egentligen förstår.
men jag vet att du skulle förstå, du skulle förstå exakt varenda ord, varenda tanke som skulle komma ur min mun. jag önskar så innerligt att du skulle kunna vara här med mig och få uppleva alla fina vårdagar..
men nu är du inte det för din eld brann ut och det bränner som fan.
ibland undrar jag om jag hade kunnat göra något för att ändra ditt öde, även om jag innerst inne vet att jag inte skulle kunnat. det svider det också. allt dehär svider trots att det är över ett år sen du lämnade oss
och trots att det är över ett år sen jag hörde ditt fina skratt så kan jag fortfarande komma ihåg det om
jag anstränger mig riktigt, riktigt mycket. jag kan fortfarande se dina ögon om jag blundar,
jag kan fortfarande känna din doft om jag anstränger mig och ibland när någon går förbi mig på stan
och luktar precis som du gjorde så vänder jag mig om i hopp om att det är du, men jag blir lika besviken varenda gång. det spelar ingen roll hur många som går förbi mig och som luktar som du, det kommer aldrig vara du när jag vänder mig om. men jag har fortfarande inte riktigt insett och jag tror fortfarande att du bara är en av många vänner som glidit ifrån mig och att vi en dag ska springa in i varandra på stan.
det kommer vi aldrig göra för du är borta, ditt hjärta slår inte längre och det bränner till i mitt hjärta varenda gång jag tänker på att ditt hjärta är dött nu.
och imorgon när jag vaknar av att solen lyser sådär jävla starkt i ögonen och jag kliver upp för att dricka kaffe och röka i morgonsolen så vet jag att mina tankar kommer hamna hos dig igen och jag kommer precis som vanligt undra vart du är, vad som händer efter döden och vad som egentligen hände med dig..
Kommentarer
