mystoryyy

har slagit på nån form av autoläge i min hjärna, jag fortsätter upprepa gårdagen, samma rutiner, samma folk, samma steg och samma skratt som inte alls kommer från hjärtat utan är mest ett patetiskt försök att uppehålla den där masken om att allt är bra, trots att alla för länge sedan förstått att inget är bra. inget alls.
men jag vägrar erkänna och folk tror att jag snart kommer falla, som att jag inte redan gjort det tusen gånger bara idag. men jag erkänner inte, aldrig. jag fortsätter kämpa, biter ihop, gråter när ingen ser och drömmer mardrömmar som gör att jag vaknar upp kallsvettig, panikslagen och gråtandes varenda natt.
klarar knappt av att äta utan att må illa. vill helst gråta hela dagarna för att allt inom mig dör.
och människor runt om mig är rädda och fortsätter påpeka att jag snart kommer falla sönder,
återigen som att jag inte redan gjort det. och jag fortsätter påpeka att inget kan ta sönder mig. inget.
fast att dehär faktiskt tagit sönder mig redan så vägrar jag erkänna
och om jag någonsin skulle sätta mig mitt emot en annan människa och bara berätta allt, alla mardrömmar,
allt dehär som faktiskt dödar mig, om skrik, gråt, panik och smärtan jag försöker lära mig att leva med varenda dag så vet jag att den personen inte ens skulle tro mig när jag berättar hur ont det gör.
det gör ont och det vet alla, men ingen vet hur ont det faktiskt gör, ingen vet allt.
mitt sätt att försvara mig är att hålla alla på avstånd, att komma någon för nära skrämmer skiten ur mig,
att låta någon komma för nära mig gör mig panikslagen.
kanske för att jag släppt alldeles för många föra nära sanningen och alla som lovat att aldrig lämna mig har gjort det.
kvinnan som bar mig i sin mage i nio månader, som gav mig liv, uppfostrade mig och är till stor del ansvarig för den jag är idag, hon har lämnat mig. har din mamma lämnat dig nån gång?
har hon bara dragit, eller låtit dig dra utan att ens försöka hindra det?
vet du hur ont det gör? jag tror inte att någon som inte varit med om det kan förstå smärtan.
it fucking kills me, everything kills me.
men poängen är att det spelar ingen roll hur mycket jag än ger upp just nu,
hur många som än lämnar mig,
eller hur ont det gör så kommer jag aldrig att bli någon jag inte är för att passa in i eran värld.