mystoryyy

känns ganska sjukt att skriva ett sms till hon som brukade vara min största fiende och sedan
avsluta smset med 'kram'. det känns ganska sjukt att träffa hon som brukade vara min
värsta fiende på typ stan o hon kommer fram o kramas och säger 'hej gumman, hur är det?'
när jag är van vid att hon ger mig bitchblickar och snackar skit om mig till sina vänner.
jag är van vid att gå förbi henne utan ett ord, jag är van vid allt sånt och nu är allt
så annorlunda. de är mig hon ringer till när hon och hennes kille bråkat, de är mig
hon pratar med, jag som torkar hennes tårar och jag som berättar att allt ska bli bra.
och hon gör samma sak för mig. jag har alltid försökt vara trevlig mot henne,
jag har försökt bemöta henne med respekt och jag har försökt ordna allt mellan oss
men de är alltid hon som backat. men historian bakom oss är lång, och jag har alltid förstått henne.
jag har ju alltid behövt framstå som hon som tog hennes pojkvän trots att det inte ens var
i närheten av vad som egentligen hände. men jag är glad att det är såhär nu.
vi är väldigt lika varandra, vi har lätt för att prata med varandra och vi förstår varandra
så jävla bra. de känns skönt att ha henne i mitt liv nu. och jag är glad för hur de blivit.
även om jag aldrig nånsin trodde att de skulle bli såhär bra.
och jag är ledsen över att de blev som det blev i början.