mystoryyy

jag bloggade inte mer igår, medvetet. jag skrev nåt inlägg men klarade inte av att publicera det.
jag gillar att gå in på min egen blogg o se att dom senaste inläggen är glada och positiva.
jag ville inte förstöra det med massa negativt. men sånt är väl livet i guess.
upp o ner hela tiden. och ja, igår var en konstig dag. allt var så fint och jag var så glad när
jag kom hem. glad lycklig o förbannat kär. och de är jag väl fortfarande, om jag väljer att
bara tänka på allt positivt, då är jag precis lika jävla lycklig och kär som igår när jag kom hem
och jag kommer fortsätta vara det också för allt dehär negativa, de har inget med mig och min
pojke att göra.

du kommenterade en bild på min facebook igår, och du som läser dehär kanske aldrig
kommer förstå varför jag reagerar som jag gör pågrund av det, och de kanske är bäst så.
men vi är inte vänner på facebook längre, varför? för att DU tog bort mig.
dehär var ditt val, du ville inte ha med mig att göra längre och ärligt så ville inte jag ha något
med dig att göra heller, inte efter att du sa som du sa. de sårade mig, allt de du sa
gjorde mig så ledsen och sårad så allt som blev var nog bäst så.
och nu när vi inte är vänner längre så kommenterar du ändå mina bilder.
igår kommenterade du en bild på en vän till mig.
jag hade inte brytt mig om du faktiskt känner henne, men de gör du inte?
ni är vänner på facebook men hon känner inte dig, för jag frågade henne.
så va håller du på med? jag vet att du gjorde sådär för att jävlas med mig.
fast jag tar inte åt mig. visst blir jag irriterad och förbannad men jag lägger mig
knappast o gråter för att jag saknar dig. haha. i´m happy without you and it´s killing you.
jag är så jävla över dig, men du är inte över mig.
vi hade kunnat förlåta varandra o bli vänner men jag orkar inte det
för du vet aldrig va du vill, du säger aldrig vad du tänker eller tycker.
och de funkar inte, tyvärr. men jag hoppas du en dag blir lycklig, lyckligast i världen
för även om de svider att säga dehär med tanke på vilket svin du varit mot mig
så förtjänar du att bli lycklig, du förtjänar att bli hur lycklig som helst.
jag önskar att du ville detsamma för mig. men det gör du inte, och det är okej.
så länge du låter mig vara.


två timmar efter allt dehär får jag samtalet om att du är borta
och hela världen stannar upp ett litet tag.
återigen har denna sjuka värld tagit en så fin människa ifrån oss.
cancer är en helvetes sjukdom.
jag har vetat i några dagar att du skulle dö.
för läkarna hade bestämt att avbryta alla behandlingar för att du
var så sjuk, du skulle aldrig bli frisk. istället fick du bara massa painkillers
för att slippa känna smärtan och sen fick du åka hem och vänta på
att dö. jag kan inte ens förstå hur sjukt hemskt det måste vara.
och jag tror att du bara höll ut tills du var redo, tills du fixat allt
du ville fixa och då du kände att du kunde lämna den här världen
utan att känna att du lämnar ansvaret på alla andra.
vi alla, inklusive du trodde att det åtminstone skulle ta några månader
innan du behövde lämna oss. men det gick fort, alldeles åt helvete för
fort. vi fick inte ens säga hejdå. vi skulle det, men vi hann aldrig.
fast det kanske var bra att de gick så snabbt?
då behöver du inte tänka lika mycket på att du snart ska dö.
istället hände det bara.
men jag hoppas du är fri från all smärta nu,
vila i frid fina, fina du.


och nu kommer allt dehär låta egoistiskt, jag vet inte ens om
man har rätt att säga såhär men ärligt så bryr jag mig inte längre.
jag har så ont inombords. på tio månader har 4 personer i mitt liv
försvunnit. 4 människor som jag antingen varit släkt med
eller varit ganska bra vän med.
om 3 månader är det exakt ett år sedan ***** dog och jag kände
honom inte så bra, men vet så många som faktiskt kände honom bra,
jävligt bra. och det gjorde ändå lite ont i mig att han va borta
för jag visste att han var en fin människa, de har jag alltid vetat.
men han mådde inte bra och valde att avsluta sitt liv själv.
och det kanske vi alla andra aldrig kommer kunna förstå.
vi kommer aldrig kunna känna hans smärta men de är fruktansvärt
hemskt och tråkigt att det gick så långt.
och jag kommer ihåg att jag tänkte när han dog typ att
"hoppas jag aldrig behöver vara med om att någon
nära mig försvinner." två månader senare dog ♥ och
jag kunde inte förstå det och det kan jag fortfarande inte.
efter det är det 3 till i min närhet som försvunnit o lämnat mig
och det suger. de suger så jävla mycket.
det borde räcka snart för jag orkar inte mer.
orkar inte gå igenom allt dehär nåmer, jag orkar inte.
även om de låter egoistiskt så är det sanningen. jag orkar inte
nu vet ni varför det varit och kanske blir dåligt med uppdatering nu
ett par dagar. jag tror inte det för jag har mycket att skriva om men
jag vet inte.