mystoryyy

igår grät jag otroligt mycket och väldigt väldigt länge.
dels av lite lättnad, dels av lite smärta men
mest var de nog 'jag tycker synd om mig själv och vet inte vad jag vill'-gråt.
de är okej att gråta så ibland. men precis som jag skrev igår så klev jag upp
imorse med ett leende på läpparna. det finns inte mycket som kan knäcka mig officiellt längre.
jag kanske dör inombords men jag ler ändå. här kan jag skriva vad jag vill
- ni vet ändå inte vem jag är. men i verkligheten är jag inte såhär.
jag skrattar varenda vaken timme trots att jag gråter och skriker på insidan.
jag orkar inte visa det, jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. men igår,
igår var allt förbannat jobbigt och väldigt förvirrande. så jag grät. för mig själv.
i ett kolsvart rum. där bara jag själv hörde hur jag försökte andas normalt
utan att halvt skrika i ren desperation och panik. panik och ångest för känslan av att inte räcka till.
att inte ens vara behövd. igår snurrade så många tankar runt i mitt
huvud och jag gjorde allt jag kunde för att blockera dom, men ibland funkar det inte.
ibland önskar jag att jag kunde vara en hjärtlös känslokall bitch som inte bryr sig om någon,
och ja ibland är jag så. men jag har alldeles för stort hjärta för att alltid vara så.
idag kan jag med handen på hjärtat säga att jag önskar all lycka i världen till killen som
krossade mitt hjärta på värsta tänkbara sätt för några månader sen. varför?
vissa kanske tycker att jag är helt dum i huvudet. okej, dom flesta tycker nog så.
men man måste kunna förlåta. ingen är perfekt, alla gör fel och misstag
men vi båda lärde oss något av den relationen. och idag önskar jag honom all lycka som går att få.
de kanske är sjukt men mitt hjärta är nog lite större än hatet som finns inom mig.
så en hjärtlös känslokall bitch kommer jag aldrig bli fullt ut.
däremot har jag lärt mig att släppa det som får mig att må dåligt.
hålla i det som får mig att le, och skratta, skratta mycket. och om någon skrattar åt dig?
skratta tillbaka. skratta tills du tappar andan.
men igår blev det kaos. alldeles för mycket kaos för att jag skulle hinna reda ut allt på en gång.
så jag grät istället, grät mig sjäv till sömns och redde ut allt de jobbiga under dagen.
det är så det funkar.
you have to be a bitch sometimes.
jag är glad nu iallafall.
men fortfarande lite ledsen,
lite patetisk, lite krossad,
lite arg och lite besviken.
men glad ändå. på ett sjuk invecklat jobbigt sätt.