mystoryyy

sometimes the take people
and they don´t say why.
sometimes people leave
and they never say goodbye
sometimes there are no
second chances to say i love you.
sometimes there are no next times,
sometimes you lose someone
and you feel like your heart
has followed them to heaven,
and sometimes there is just nothing
you can do to make the tears stop


livet går liksom vidare vare sig man vill det eller inte,
man kan inte stanna upp och leva kvar i det gamla bara för att någon
försvinner, jag vet att de låter hemskt men det kommer en ny dag, och en ny efter
det och helt plötsligt är det ett år sedan en människa, en fin människa försvann
från jordens yta och blev en av himlens finaste änglar. idag är en sån dag,
ett år sen. en hel evighet sen, men det känns som igår.
en helt vanlig dag och jag fick LÄSA om att du försvunnit, inte ett samtal,
till och med ett sms hade varit bättre än att läsa det på fucking facebook.
det gjorde lite ont, faktiskt. men man kan inte ringa hela världen när någon väljer
att lämna jorden och idag förstår jag varför jag inte fick något samtal, just då förstod jag inte.
men ett år har gått nu och jag undrar fortfarande vad du tänkte den där kalla december natten
för ett år sen. vänner som träffade dig samma kväll sa att du var så glad och lycklig,
var du det för att du bestämt dig för att avsluta ditt liv samma kväll?
det måste ju vara så eller hur? om du varit glad och lycklig av en annan anledning så hade
du aldrig valt att göra så som du gjorde, att lämna familj och vänner bakom dig och bli
en fin ängel i himlen. vi var inte bästa vänner, vi kände knappt varandra men hade en hel
hög med gemensamma vänner och om du bara varit vid liv nu så vet jag att vi hade träffats
så mycket mer än tidigare år eftersom att jag umgås mycket mer med dina vänner nu,
och jag är på dom festerna du skulle varit på om du var vid liv, och jag önskar att du var det,
så jag fick lära känna dig lite bättre. du var nog ganska lik mig och det gör lite ont,
för jag tror att vi hade kunnat lära mycket från varandra, men så blev det inte.
men jag klandrar dig inte, verkligen verkligen inte. livet är inte lätt och ditt liv
var verkligen ingen dans på rosor men du var en fin människa med ett alldeles för fint hjärta
för ditt eget bästa.
du var smart, förståndig och rolig och jag undrar vart fan de gick snett?
när blev de såhär egentligen? vad hände och när bestämde du dig?
samma kväll? långt innan?
orkar inte tänka mer på dehär nu för tankarna bara snurrar trots att det var ett helt år
sen men jag får fortfarande rysningar genom hela kroppen och tårar i ögonen
när jag tänker på att du låg där helt själv och frös ihjäl och jag kan inte låta bli att tänka
på vad du tänkte på just då, när du låg där. fyfan,
gråter för dig och alla andra fina änglar.

jag hoppas du fått ro nu, den ro du förtjänar.