mystoryyy

ibland får jag sån panik, som att någon slår luften ur lungorna på mig.
och jag vet inte vart jag ska ta vägen, hur jag ska göra.
jag vill skrika, skrika så högt jag kan. men det hörs inte.
jag vill gråta men det känns som att tårarna är slut.
smärtan av att förlora er alla kommer i perioder just nu.
dagar, timmar då jag mår bra. skrattar och ler men tanken
på er finns kvar i huvudet. och ibland slår det till
med full kraft och jag vill bara dö. dö för att ni är borta.
mina älskade änglar.
jag önskar så att vi kunnat få fler minnen tillsammans, fler dagar ihop.
vi fick inte det. jag vet att ni sitter där uppe och håller koll på mig.
det känns tryggt, jag känner eran närhet ibland
men jag önskar så att ni var här med mig.
jag önskar så att jag skulle kunna få krama om er bara en gång till,
viska alla fina ord som jag aldrig fick säga,
berätta hur fina ni är, vilka otroligt vackra människor ni var.
men det kommer jag aldrig få.
vila i frid älskade ni, ni lever förevigt vidare i varje steg jag tar.
i varje tanke jag tänker, i varje andetag jag andas, varje dag jag lever ♥