mystoryyy

mitt för tillfället ljusbruna hår är nästan alltid lockigt. eller mer vågigt.
dels för att mitt hår slits mer på vänster sida än på höger,
så jag har börjat sova med flätor nu. och dels för att jag gillar när det är lite lockigt.
det ser så tråkigt ut annars och jag har alltid varit skräckslagen för att känna mig tråkig.
jag är en sån som lägger ut 500 kronor på en foundation som faktiskt funkar,
och som betalar 800 kronor för ett shampoo och ett balsam som inte sliter på håret.
jag vet att det är sinnesrubbat för nån som lever på sitt studiebidrag men jag får
prioritera. jag vill att mitt hår ska glänsa sådär fint som i alla reklamer för olika
hårprodukter, och jag vill att min hy ska vara helt slät och fin.

jag kan gråta en halvtimme på morgonen när jag vaknar för att jag inte vill kliva upp
och eftersom att jag snoozar minst en timme innan det kan ni kanske förstå att mina väckarklockor ringer väldigt tidigt på morgonen. inte min väckarklocka, utan mina väckarklockor. jag är även världens mest svårväckta människa och jag skulle nog kunna
sova mig igenom det mesta. vilket innebär att jag kommer sent 9 av 10 dagar.
fast inte om det faktiskt är något viktigt jag måste komma i tid till. då vaknar jag alltid i tid.

jag är en sån som inte har några problem alls med att lära känna nya människor.
men när det kommer till att släppa in en annan person in i mitt liv
och berätta saker för någon, tillexempel mitt förflutna och min trasiga uppväxt
så backar jag nästan alltid. inte för att jag vill backa, men bara tanken på att bli
sårad och lämnad själv igen ger mig rysningar i hela kroppen.
jag växte upp med att aldrig lita på någon annan än mig själv, och de få människor
jag vågat släppa in och som ännu inte sårat mig är människor som fortfarande finns
kvar i mitt liv. som jag aldrig någonsin kommer släppa. det är de människorna som får mig att fortsätta kämpa.

samma sak med kärlek och pojkar. jag har lätt för att tycka om någon, men svårt för att bli kär.
dels för att jag vet att det är sällan de slutar som jag vill att det ska, och om jag får känslor för någon slutar det alltid med att jag blir sårad och gråter varje kväll. men jag älskar att vara sådär lyckligt nykär. när allt funkar som det ska och jag svävar på moln för att pojken jag älskar, älskar mig.

jag hatar att sova själv, eller att somna ensam. för när jag ligger i min säng så snurrar alltid
tankarna och jag hatar att tänka för mycket för då överanalyserar jag alltid allt.
resultatet blir då att jag blir ledsen av tusen olika anledningar.
fast nu har jag vant mig. vid att sova själv alltså. det är inte lika jobbigt som det var förut.

jag älskar mina bröder mer än nånting annat. dom två är de människor jag skulle offra
mitt eget liv för. jag skulle göra vad som helst för dom två busungarna så länge dom har det bra och får en bra uppväxt. jag skulle aldrig förlåta mig själv om nånting hände nån av dom.
jag har alltid och kommer alltid skydda dom mot allt dom behöver skyddas ifrån.
och jag är glad över att dom inte fick den uppväxt jag fick.

en dag då jag orkar så ska jag berätta om min trasiga uppväxt. om hur allting började bra
med mamma och pappa i samma lägenhet, tillsammans. till hur dom gick skilda vägar och allting slutade i katastrof, med bråk, tårar, skrik och knytnävslag. jag ska berätta om hur pappas nya tjej fick mig att orka, och hur vi blev bästa vänner. jag ska berätta om alla nätter jag låg och grät över att jag hittade spritflaskor gömda i tvättkorgen efter att pappa lovat att
den här gången skulle han bli nykter föralltid. jag ska berätta hur de kändes när min pappa försvann från mitt liv flera månader åt gången. jag ska berätta hur de kändes när han inte svarade i telefonen och paniken steg inom mig. en dag ska jag berätta hur det kändes att i två år tro att pappa hade dött av överdos varje gång min telefon ringde.

jag ska berätta hur det känns när man inte sovit på 3 dygn pågrund av att man är för orolig för att ens kunna sitta still. jag ska berätta hur de känns när man inser att allt runt omkring faller sönder alldeles för fort, och hur de känns att stå och kolla på med vetskapen om att de inte finns ett skit man kan göra åt saken. jag ska berätta hur de kändes när ingen frågade hur jag mådde, vem jag var eller vad jag tänkte på. jag ska berätta hur de känns när ingen lyssnar..

när jag fyllde 14 sa jag upp kontakten med allt som var gammalt. nästan allt iallafall.
jag började festa, röka och förlorade oskulden. jag gick från att vara en oskyldig ängel som aldrig skulle dricka alkohol pågrund av att jag fått se vad alkohol kan göra med människor till bruden som festade varje helg och hade the time of my life och struntade i regler och annat löjligt. för när jag själv testade insåg jag att det faktiskt finns människor som klarar av att dricka alkohol och att det inte är alla som får en snefylla som resulterar i att dom slår sönder varje sak/människa som kommer i vägen varje gång dom dricker. och då var alkohol helt plötsligt en rolig sak, en spännande förbjuden sak.
när vänner i samma ålder som mig satt och hade sina fjortisfyllor ute i skogen festade jag med folk som var runt 20. det kanske låter konstigt när jag berättar. men jag växte upp snabbare än vad jag borde ha gjort, och har alltid varit flera år äldre i psyket än vad jag egentligen varit.
så jag kunde umgås med folk som var runt 20 utan att det var konstigt varken för mig eller för dom. några år senare umgås jag fortfarande mest med människor som är några år äldre än mig. allt är lättare då. och jag har roligare då.

när jag var 14 slutade jag gå på alla tråkiga lektioner, ingen brydde sig ändå.
istället roade jag mig med att göra massa konstiga impuls saker.
skolan gick åt helvete och jag kunde inte bry mig mindre.
jag bråkade med alla som öppnade käften om saker dom inte hade nåt att göra med och skulle inte ha tvekat på att slå på nån om de hade behövts. folk fick onödigt mycket respekt för mig och jag förstod egentligen inte varför, för innerst inne är jag världens snällaste människa med ett hjärta av guld som aldrig skadar nån som inte skadat mig först.

men jag bygger upp murar runt om mig och de få människor jag faktiskt släpper in i mitt liv,
vet vad jag menar när jag skriver det här. men man gör så, bygger murar alltså. när man blivit sårad för många gånger och kroppen liksom säger ifrån, då byggs murarna upp. de krävs många och hårda slag för att dom ska rasera. och när dom väl gör det, då är jag så svag och skör, rädd och förstörd. men jag ler och skrattar. jag har ju mina murar. dom ska skydda mig, så jag låtsas som att livet är perfekt. om pappa kommer på tal så berättar jag vilken fin pappa jag har och hur mycket jag älskar han. jag ljuger inte, men jag kanske inte säger hela sanningen när någon frågar.






världens längsta blogginlägg. ni som läst enda hit ner, creed till er. nu vet ni lite mer om vem jag är