a walk down memory lane
hittade en bild på dig när du står i hallen med aluminium slagträet över axeln och luvan nerdragen över ansiktet. småskrattade lite för mig själv för det var du i ett jävla nötskal att stå sådär med aluminumslagträet i handen. är nog inte många som vill se den bilden, eller som väljer att komma ihåg dig så, men jag gör det. jag väljer att komma ihåg dig med slagträet i högsta hugg, för det var du. alla dina fel och brister var en del av dig, och jag skrattar åt att det nog inte finns många bilder som beskriver dig bättre än den där. vad du gjorde efter att den där bilden käpptes bryr jag mig inte om. jag skrattar åt att du har en penna i munnen och jag kan tänka mig kommentaren strax innan: men vafan, jag måste ju ha en cigg också. och i stället för att hämta ciggpaketet tar du första bästa sak, en penna får agera cigg.
sedan slår det mig att du är död och leendet på mina läppar försvinner. du är borta, du kommer aldrig mer stå med slagträet i handen, du finns inte längre.
får massa flashbacks när jag ser slagträet i aluminium " väger inget men kan göra mycket skada". kommer ihåg när M satt o lekte med ett sånt på fyllan och råkade slå sig själv i huvudet, hårt dessutom. jag kommer ihåg när jag vägrade släppa ut han ur lägenheten för att han skulle ut o slå på nån jävel och han hade skiten med sig. alla nätter vi sov i sängen med slagträet bredvid, "ifall att". trots att jag hatade när han använde det eller höll på o leka med skiten så gjorde den sig bra i lägenheten, och ännu bätre i hans händer, ingen vågade öppna käften då ett enda slag skulle få förödande konsekvenser på deras ansikte. dessutom kände jag mig ganska trygg med vetskapen att den alltid fanns inom räckhåll, även om den aldrig kom till användning så fanns den iallafall.
på nästa bild ser jag en snut som står o lutar sig mot dörrkarmen, eller jag ser bara ryggtavlan, bilden är knäppt bakifrån. tänker på att de flesta snutarna i den är stan vet vem jag är, inte pågrund av saker jag gjort utan saker jag blivit inblandad i, vittnat mot, bekräftat. alla gånger dom tagit mitt nummer. och alla gånger jag svarat på dolt nummer och rösten på andra sidan säger: hej jag heter **** och kommer från polisen.alla gånger jag hatat snuten, och alla gånger jag varit tacksam för att dom hann komma i tid.
ftp bitches, forever.
tänker på att min fina pappa fyller år om några dagar och jag tänker återigen på att du är borta, varför du och inte han? ni satt i samma skit, ändå var det du som fick offra ditt liv. du som hade hela livet framför dig. jag ber till nån övre makt för att han lever än, för att han ler igen. men vi båda saknar dig, alla saknar dig. fan.
