breathe me
ni vet den där känslan man får när man sitter på ett ställe där man delat många minnen med någon som sedan försvunnit ur ens liv av olika anledningar? varje gång man sitter där efter det så är det som att platsen har dött,
den ser inte lika fin ut oavsett väder eller vind?
känslan av att man aldrig kommer kunna dela den platsen med någon annan?
varje gång man sitter där spelas små filmer upp i huvudet,
från konversationer som hölls där, från ögonblick man älskade
och som man just då önskade att man aldrig skulle glömma.
jag hatar det. för alla fina platser är förstörda,
och platser som faktiskt inte är så fina men som jag tycker om
är förstörda dom också.
det är synd.
jag gillade många platser förut. jag kunde sitta där ganska ofta,
och tänka, prata och bara vara.
men nu är många platser förstörda
för att jag släpper in mer folk i mitt liv än vad jag behöver
och jag släpper dom för nära inpå och berättar saker jag inte
borde berätta och tar med dom till platser dom inte borde se
och sen sårar dom mig och försvinner.
jag fick precis ett sms av dig och jag blev sådär
lyckligt fjantigt glad.
precis så som jag inte ska bli men som jag blir i närheten av dig.
och du kommer säkert försvinna snart och jag får skylla mig själv
för att jag släppte in dig när du ändå kommer att gå.
för det är så de funkar, du har ingen anledning till att stanna med
mig. jag vet hur det här spelet funkar nu,
trots det slänger jag alla korten på bordet och låter alla andra vinna.
