mystoryyy

visste du att trots att människor säger hela tiden att dom tänker vara samma person genom hela livet så förändras alla på ett eller annat sätt för vissa dom hamnar rätt medan andra trampar snett?
och när jag tänker på hur många av mina vänner som faktiskt hamnat snett så gråter jag.
när jag tänker på att två av mina änglar nu är änglar uppe bland molnen
så tänker jag att livet är orättvist. varför var just dom två dom som flyttade till himlen?
jag vet att många av er som läser dehär också har förlorat människor ni älskar och att
ni precis som jag tänker samma tankar. att ni precis som jag tycker att livet är orättvist.
och allt dehär kom som ett slag i magen. dehär är sånt som händer andra.
inte mig och mina vänner. dehär är sånt man hör om, läser om men inget
man ska behöva uppleva och gå igenom själv.

och när allt dehär hände så kände jag mig så fruktansvärt ensam.
jag hade mina vänner men ingen av dom kände mina änglar.
och jag kommer ihåg i vintras bara en timme efter att jag fick samtalet om att ♥
flyttat till himlen, lämnat oss här nere, så gick jag ut och ringde bästa vän.
jag kommer ihåg att de var snöstorm ute och att jag storgrät hela vägen,
och att jag försökte hålla tillbaka tårarna när bästa vän kom ut,
men hon såg att det var nåt och kramade mig och då brast det igen.
hon frågade vad som hänt och jag skrek att ♥ är död. han finns inte längre.
och jag fick ingen luft. jag kunde inte andas. och hon höll bara om mig.
när jag lugnat ner mig så gick vi runt området ett tag. tårarna rann
hela tiden och jag försökte inse att han var borta. jag grät för att jag tänkte
på hans mamma och på hans älskade bröder.
och det gjorde så ont när jag tänkte tillbaka på att vi suttit och planerat inför sommaren
bara två månader innan den snöstormen, innan den dagen som förändrade så otroligt mycket.
vi kände inte varandra så bra men vi visste att sommaren skulle bli så jävla bra
och att festivalen vi skulle åka på skulle bli den bästa nånsin.
för vi var lika galna båda två.
han kommer aldrig få åka på den festivalen, och jag kommer inte heller åka.
det var våran festival och vi skulle dit tillsammans.
det kommer inte bli samma sak om jag åker med någon annan.

och det är 3 tveckor sedan jag satt på min andra ängels begravning.
de är 3 veckor sedan jag gick fram till din kista och viskade till dig för
sista gången någonsin. och de är två veckor sedan jag stod mitt inne i stan
och lyssnade på din stora idol, han sjöng samma låt som spelades på din begravning
och då rann tårarna igen. mest bara för att jag visste att just då stod du bredvid
mig och lyssnade på din favoritlåt tillsammans med mig.
jag såg dig inte men jag kände och visste att du faktiskt var bredvid mig.
jag önskade bara att jag fick kolla in i dina ögon och säga 'nu sjunger han din låt.'
jag önskade att du skulle komma gående och ställa dig bredvid mig, lägga din arm runt mig
och att vi tillsammans skulle sjunga med till tonerna av din låt.
men det kommer vi aldrig få göra. vi kommer aldrig mer få sjunga din låt tillsammans.

jag kommer aldrig mer få se mina änglar