mystoryyy

du tog mig under armen som en lillasyster och du lärde mig saker som jag aldrig kommer glömma. sånt som föräldrar aldrig lär sina barn. du fick mig att förstå hur den verkliga världen är. och även om du förändrades med åren och blev någon du inte ville bli, så har jag aldrig lämnat dig. och jag har sett dig, hur du började tappa hoppet. hur gamla du byttes ut mot någon ny. du blev någon helt annan, någon jag inte längre kände igen. och som inte kände igen mig. kommer du ihåg den där gången då vi gick förbi varandra ute, du kollade på mig helt känslokallt, som att jag bara var en i mängden och sedan gick förbi mig. och jag stod kvar där helt chockad och undrade vafan som just hänt då du vände om, sprang tillbaka och slet tag i mig och höll om mig, pussade mig på pannan och bad om ursäkt för att du inte sett mig. du grät lite då. inte pågrund av att du bara gått förbi mig såklart, men de fanns så mycket mer bakom det. du hade blivit nån annan och jag tror att du förstod det den dagen. jag tror att du insåg den dagen att allt hade blivit så jävla fel. att du blivit någon du själv inte kände igen. jag tror att du den dagen såg allt på ett annat sätt. jag saknar dig så fruktansvärt mycket, ditt leende, ditt skratt.

den dagen du och B kom till oss och ni skrattade så att ni knappt kunde stå, osså drog du ner byxorna och visade tatueringen B gjort på dig på fyllan. där på ena låret var de en skev jävla smiley och ni var så jävla nöjda båda två över den där totalt misslyckade gaddningen. dagen efter satt jag i köket under fläkten och rökte när du kom upp för trappen, min slagna krigare, totalt körd efter all alkohol gick du fram till kylskåpet och halsade en liter cola sen satte du dig mitt emot mig och tände en cigg. jag frågade om du hade något som helst jävla minne från igår och du svarade nej. samtidigt kom B vinglandes uppför trappen och jag ställde samma fråga till han och jag fick samma svar tillbaka. när jag insåg att ni båda glömt bort gaddningen skrattade jag nöjt och du frågade varför jag skrattade. jag sa att du kanske skulle ta och kolla på ditt ben. redan då såg jag hur paniken steg inom dig och du kastade av dig byxorna, när du fick syn på tatueringen gnuggade du på den i ett tappert försök att skrapa bort den och när de inte funkade kollade du på mig och frågade om den var riktig, när jag nickade vände du dig mot B och blicken du gav honom då var så jävla oslagbar. att han började asgarva gjorde inte saken bätte för strax efter de kastade du ciggen på spisen och sprang efter B i en jävla fart nerför trapporna, att du hade byxorna nere vid fötterna hade du visst glömt bort och du flög nerför trappen som en liten vante. jag skrattade så att tårarna rann och B gjorde samma sak. och därnere låg du och svor att du hatade oss allihopa och att du hade ont i huvudet.
det minnet är ett av de finaste minnen jag har, och de kanske bara är jag som skrattar när jag läser dehär. kanske man måste vart med för att förstå humorn i de hela. eller så kanske de bara är vi 3 som har så dålig humor. var vi 3 menar jag. fast att du förmodligen sitter där uppe och skrattar åt alla sjuka saker vi gör och säger. saken är den att jag saknar dig alldeles för mycket. och tiden stannar inte för att någon dör, livet fortsätter. men ibland, som nu tillexempel så står livet still ett tag och jag tänker på alla minnen och skratt vi delat. och vem du var, vem du blev och vem du skulle varit.

tack för alla gånger du ställde upp, tack för att du aldrig svek mig.
 tack för att du alltid fanns. tack för att du alltid stod bakom mig,
ibland bredvid mig men framför mig så fort någon höjde en hand




när jag kommer hem ska jag åka till dig och lämna blommor.
och bara sitta där en stund, och stirra ut över vattnet.
de är en av de lugnaste platser jag vet, trots att
vägen går alldeles bakom mig så är de alldeles tyst
för de enda som snurrar i mitt huvud är du.
och även om jag inte kan se dig, så hoppas jag
att du sitter där bredvid mig. visst gör du det?