fall down seven times, stand up eight
ibland känner jag mig så otillräcklig och ouppskattad. känns som att ingenting jag gör uppskattas. trots att jag går i skolan varje dag och jobbar flera dagar i veckan så hinner jag ändå laga mat, diska, tvätta och städa varje dag. hade det inte varit för honom så hade jag inte heller lagat mat varje dag då jag aldrig äter varje dag när jag är själv. jag hade inte brytt mig om att diska och städa lika ofta eftersom att den enda som drabbas är jag. men nu är vi två, vi lever ett liv ihop. jag har någon annan att anpassa mig efter, jag kan inte längre göra som jag vill utan att ta hänsyn till någon annan. jag önskar bara att han ibland kunde tänka på samma sätt och respektera mig på samma sätt som jag alltid respekterar honom. nu resulterar hans beteende istället i att jag mest går runt och är sur för att jag kommer hem och lagar maten och han kommer inte hem den tid han sagt vilket gör att maten blir kall och jag blir grinig. nog för att vi båda visste att det skulle bli svårt att leva ihop så trodde jag inte att det skulle bli så här svårt. jag känner mig mest sårad, ouppskattad och bortglömd. det påminner mycket om att leva ihop med en missbrukare vilket jag gjort i många år. att känna att man kämpar ensam är det värsta som finns. idag är jag tacksam över att jag har kvar min lägenhet även om vi bor i hans. men jag vill inte säga hejdå heller, jag älskar ju honom och vill inget annat än att få detta att funka. jag är tillbaks i mina gamla vanor. ett medberoende beteende är svårt att kliva ur, även om beroendet denna gång kommer i en annan form.
