en svår och jobbig grej
som sagt, jag visste att livets alla pusselbitar inte kan falla på plats samtidigt utan några problem. har bråkat med pojken i flera dagar och i fredags, totalt trasig på insidan så åkte jag hem till hans mamma och hennes kille för att söka tröst antar jag. och vi satt där i flera timmar, pratade om livet, skrattade så tårarna rann, pratade om honom, om oss och allt som hör till och jag fann någon sorts trygghet i att veta att dom faktiskt förstår mig. det känns så himla skönt. jag och pojken blev efter många om och men vänner igår igen men det tär på mig fortfarande. tror jag verkligen förstått hur fort man kan förlora något man älskar utan att själv ha något att säga till om. men hans mamma gav mig styrkan till att fortsätta kämpa för att få honom att förstå. hon är så himla fin hans mamma! jag vet att allt löser sig på ett eller annat sätt men ibland känns allt så fruktansvärt svårt och totalt meningslöst
