och jag ångrar allt utom en
blir lite ledsen varenda gång jag påminns om hur fint livet brukade vara. blir lite ledsen varenda gång jag tänker på att jag alltid klagade över alla problem som jag hade då när jag idag inser hur lätt allting brukade vara. trots att det egentligen inte alls var lätt, det var mer än vad en människa ska klara av men idag är allt så mycket värre. jag försöker få allting att fungera, jag försöker äta och jag försöker sova. jag försöker få det där livet jag hade då. sitter där jag en gång bodde, i samma rum jag sovit i så många nätter och gråter lite, gråter för att inget av de här är mitt längre, gråter för att jag måste packa trots att jag inte vill. packar ner saker jag tror att jag kommer behöva, saker jag vet att jag vill ha kvar och kastar allt sånt som påminner mig om livet jag en gång levde, ger bort saker jag en gång älskade för att jag inte klarar av att minnas, klarar inte av något, faller sönder. och denna eviga panikångest som kväver mig, vill bara fly bort från allt, men det var väl de jag gjorde också. jag flydde. ångrar allt idag. vill bara få komma hem
