för att allt kan fara åt helvete
och ingen skulle känna igen mig om dom såg mig nu med mitt kolsvarta hår slarvigt uppsatt, tårar rinnandes ner för kinderna sittandes ute på balkongen i hans tröja, kedjerökande. ångestattack efter ångestattack. vill skrika, skrika och slåss men inget blir ju bättre. inser att det inte finns någon väg ut, jag är fast i mitt egna helvete. klarat mig så bra senaste veckorna, försökt äta och sova regelbundet, undvikit allt som får mig ner i skiten och så, från ingenstans kommer allt som en våg över mig, ett enda samtal och jag inser hur förstörd jag är, att inget någonsin kommer bli som de brukade och det krossade mig på så många olika sätt. vet ärligt inte hur jag ska ta mig ur det här, hur människor kan vara så hemska, så känslokalla. vill fly från allt men jag orkar inte springa längre. och istället för att börja om återigen så gör jag som jag alltid gör, torkar bort tårarna, släpper ut håret och försvinner in i en evig fylla tills jag känner mig redo för att börja plocka upp bitarna igen. jag är rädd för att jag aldrig kommer orka igen. rädd för att försvinna för evigt. rädd för alla möten som väntar, super bort ångesten, förtränger, glömmer, hatar