jag berättar allt men säger egentligen ingenting
har spenderat större delen av dagen ute på balkongen, rökt cigarett efter cigarett och funderat. funderat på livet som är, livet som varit och livet som kommer bli. längtar tills att allt är klart, längtar tills jag mår bra igen. längtar tills jag får bli jag. tills samma gamla jag kan skratta sådär som bara jag kan, av lycka och kärlek. jag skrattar lika mycket nu som då men ingen förstår att skrattet inte kommer inifrån. 10 månader av mitt liv har passerat. i 10 månader har jag kämpat, gråtit och skrikit, bett på mina bara knän efter hjälp, blivit nertryckt, nekad och förstörd. gjort allt som går att göra, slagits med varenda myndighet i tron om att någon kommer lyssna, hjälpa, försöka. jag har aldrig gett upp men nu, 10 månader senare är ja inte långt ifrån. inte långt ifrån att ge upp, fucka åt hela systemet och skita i allt. när man kämpat så hårt som jag gjort för något som borde vara en självklarhet för varje människa, en mänsklig rättighet, och när man insett de jag insett, så börjar man ge upp. mitt liv ligger i någon annans händer och jag står här helt maktlös och har ingenting att säga till om. det är tragiskt men så jävla sant. sveriges myndigheter kan fara åt helvete snart.
